Snart är det fredag!

Då är vi snart igång med vardagen igen. I tisdags började O gymnasiet och igår var jag där på möte med hennes mentor för att prata om hennes behov, så att hon får det stöd hon behöver. Snabba puckar, men jag kände att det var viktigt att ta tag i det omgående så det inte blir hängande i luften som det blivit förr.

Vi hade ett bra möte och det verkar som att hon var med på noterna och kom själv med frågor och förslag på vissa saker. Underbart! Nu får vi se om det fungerar. O är i alla fall väldigt lycklig över att få börja om på nytt, ny skola, nya vänner o.s.v.

Snälla bortse från röran bakom. Det var ju det här med den trasiga bokhyllan jag skrivit om innan, samt att barnen hade ett mindre krig i veckan och kastade saker på varandra, ja sakerna ligger kvar på golvet. Life is beautiful!

Nu har hon i.o.f.s. valt en inriktning där hon går i en klass med enbart tjejer, något jag är lite skeptisk mot. Draaaama! säger jag och generaliserar hej vilt, men man har ju sett det förr. Visst är det drama i blandade klasser också men jag tycker mig se en trend att det är värre i klasser med enbart tjejer. Förhoppningsvis blir det bra.

Nästa vecka börjar även L skolan igen och snart är det jul. Ja, det är så fort det går, och min julklappsstress är redan på plats 😏🎄🎁

Fördelen med att vara inne i rutinerna igen är att jag i alla fall får lite mer gjort. Jag har redan hunnit laminera en lapp till pappa att sätta på postlådan om ”Ingen reklam tack!”, jag har ätit frukost, gjort mig i ordning för att dra iväg på min egen kurs, jag har packat in häcksaxen i bilen så jag kan ta den med ut till pappas hus i eftermiddag. Jag har även planerat kvällens middag, fixat med tvätt, skrivit detta inlägg och läst ut min ena pågående bok. Klappar mig själv lite på axeln över vad jag åstadkommit då jag ju oftast inte ens hade gjort hälften. Jävla utmattningssyndrom! Samtidigt vet jag att det inte är så smart att dra på för höga växlar för det får jag i nacken sedan, men ibland har man bra dagar och då passar jag på även om det inte alltid är så genomtänkt.

Endast 16 grader. Det är lite kontrast från 39 grader häromdagen!

Är det dags för höst nu?
Trots att jag vet att vi verkligen behöver lite svalare väder och regn (Regn i massor behövs) så kommer min ångest som ett brev på posten när jag måste ut i det här. 16° C ute, regn och värmen på i bilen. Det är verkligen inte min melodi.

Det är många gånger jag tänkt på det här med att jag är bosatt i fel land. Jag kan gärna ha varm och skön sommar året om. Eller i alla fall nästan. Jag och kyla är två saker som inte riktigt kommer överens. Är det fler som får lite ångest när det går mot höst? Eller är det bara jag?

För att dämpa min ångest lite så fick jag för mig att äntligen ta tag i det som behöver göras. Har slängt ut bubbelbadkaret på Blocket t.ex.

Någon som är intresserad?

Hoppas någon vill ha det så jag kan ta de pengarna och köpa en bokhylla till alla böcker som just nu ligger i högar på ovanvåningen efter att den förra brakade ihop. Om det berodde på att jag har för många böcker eller om jag kanske, möjligen råkade flytta lite på den utan att ta ut böckerna först, det låter jag vara osagt. En ny behövs i alla fall.

Nej tack!

Det åskade igår. Jag hatar åska! Det behövdes visserligen för luften har varit alldeles syrefattig och regnet var också på sin plats då det nästan inte kommit en enda droppe sedan i maj, men jag kan ändå inte hjälpa att jag faktiskt inte tycker om åska. För att vara helt ärlig så avskyr jag den. Jag har ju ingen kontroll över den och jag kan inte säga åt blixtarna att ge fan i att dra ner i min kåk. Det har jag varit med om och det är ingen rolig upplevelse.

Så igår/natt låg jag där i sängen och försökte att inte tänka på att åskan kom närmre och närmre. Till slut satte jag i lurarna och startade en ljudbok för att försöka hålla tankarna i styr. Det gick rätt bra för rätt var det var så hade jag somnat.

Ja, jag vet att en 4 minuter lång video på regn inte är så intressant, men det är mer för att jag själv ska ha det som minne sedan och kanske lite som terapi.

I min playlist v.32 – Leap of faith, Can’t fight this feeling och Do you always (Have to be alone)!

Idag lägger jag ut tre låtar. Både för att jag har varit lite dålig på att uppdatera just dessa inlägg ”I min playlist”  samt att dessa tre låtar på sätt och vis hör ihop, vilket jag kommer förklara längre ner. Ni som inte orkar med ett inlägg i värsta tonårsstuket kan sluta läsa här och jag ber om ursäkt på förhand om det bitvis kan blir rörigt och kanske svårt att hänga med. Jag har ibland svårt att formulera mig när tankarna far runt.

Låt 1.
E-type – Do you always (Have to be alone)
Utgiven: 1994

Låt 2.
REO Speedwagon
 – Can’t fight this feeling
Utgiven: 1984

Låt 3.
David Carvet – Leap of faith
Utgiven: 2002
(Denna låt ligger inte på Spotify, så jag lyssnar via mp3 med hjälp av Spotify, därav en annan spelare på denna.)

 

Varför: Oftast brukar jag inte skriva jättemånga rader till varför jag har vissa låtar i min playlist, i det här fallet kommer jag bli lite djupt och nostalgiskt och jag ska försöka förklara så gott det går utan att gå in allt för djupt på det men ändå så pass djupt att det ska låta någorlunda begripligt.
Jag älskar dessa låtar, så mycket att det ibland gör ont. Hur bra är E-type egentligen såhär 2018 t.ex? De är inte de nyaste låtarna nu och de hade några år på nacken redan då, förutom just Leap of faith som ju kom ut ungefär i samma veva som detta utspelar sig. Ni kommer förstå när ni läser …
Låtarna har en viktig plats i mitt hjärta helt enkelt. Jag kommer att dela med mig lite mer idag än jag egentligen känner mig bekväm med men jag gör det ändå för jag har äntligen kommit så långt i min bearbetning att jag kan börja öppna upp om det även om det fram tills nu varit en väl bevarad hemlighet.

Runt 1995 började jag hänga ganska mycket på IRC (Ni som inte vet vad det är kan läsa mer här) och chattade. Jag hade perioder då jag tyckte vissa saker i livet var jobbigt och jag hängde mycket på internet för att fly det som var verkligt. Då var det ännu inte jättevanligt att många hade internet hemma och det var lite ”spännande”. På internet kan man ju vara lite mer anonym och framför allt var man det då, innan alla databaser som ratsit, hitta o.s.v. fanns.. Jag hittade många av mina bästa vänner just via IRC. Många av dem träffade jag aldrig IRL men jag byggde så stark relation till dem att jag än idag har kontakt med dem, dock endast via nätet. En del fick jag chansen att träffa IRL då, en del har jag träffat de senaste åren bara, andra har jag ännu inte träffat.

1998 dök det upp ett nytt användarnamn i en av de kanaler jag hängde mycket i.  När man hänger konstant i samma kanal i flera år lär man ju känna de flesta och dyker det då upp nya så märker man det ganska snabbt. Speciellt om gruppen inte är en av de största utan lite mer privat. I början var personen väldigt anonym. Personens användarnamn röjde inget om det var en kille eller tjej men hen var otroligt rolig samtidigt som hen var väldigt seriös i sitt sätt och konversationerna i den öppna kanalen var hysteriskt underhållande. Vi började efter ett tag prata även i privata chattar. Efter ett par månaders pratande visade det sig hen vara en han, ett år äldre än jag och med världens bästa personlighet. En väldigt härlig kille med båda fötterna på jorden, snäll, omtänksam, sjukaste humorn och mycket empatisk. Vi kom att prata nästan dygnet runt och telefonräkningarna blev grymt dyra eftersom jag hade uppringt internet innan vi kopplade in ADSL.

Vi kom varandra nära, väldigt nära, så nära att jag kände att jag kunde dela med mig av i stort sett allt till honom och vice versa. Vi pratade i stort sett varje dag. Han visste det mesta om min flytt till mitt ex, hur jag saknade vänner och familj, att jag ofta kände mig ensam och ”överkörd”, han hängde med mig igenom alla mina och exets strider, de två första graviditeterna, mina deppiga perioder och han visste exakt vad jag egentligen ville, kände och tyckte. Vad jag vågade och inte vågade göra (Vad det gällde de beslut jag tog). Att jag var rädd att förändra, rädd att misslyckas. Eller han kanske inte visste precis allt, men det var väldigt nära. Jag tror inte jag varit så öppen mot någon varken innan eller efter honom. (Visste mitt ex att jag pratade med andra på nätet undrar ni säkert nu. Ja, jag var alltid öppen med vad jag gjorde på nätet, men inte exakt VAD jag pratade om. Något jag ansåg privat och fortfarande gör så länge man bra pratar med någon. Dessutom var jag ändå rätt ensam fast jag var i ett förhållande, det kommer jag dock inte gå in djupare på här.)

i alla fall … Han fanns  i andra änden och han stöttade och hjälpte till att söka info om saker (Även utanför nätet, som man ju gjorde då). Han kunde gå upp mitt i natten för att svara när man ringde videosamtal med söndergråtna ögon trots att han var dödens trött. Han verkligen FANNS. En sådan där klippa som alla borde ha i sitt liv. Ni vet den där bästa killkompisen i huset bredvid man bara tror finns i Amerikanska filmer. Den man kan gå igenom eld och vatten för, den enda man kan tänka sig att bli fast med på en öde ö eller bara gå bananas ihop med ute på krogen.

Jag fick sedan chansen att träffa honom IRL. BÄSTA EVER! Han var precis lika trevlig och snäll på riktigt som på nätet och vi kom varandra ännu närmre. Han tyckte dock att jag många gånger gjorde fel val men han kritiserade aldrig, han bara framförde sin åsikt på ett sakligt sätt, utan att vara dömande. Han förstod varför jag tänkte som jag gjorde och tog de beslut jag tog, men även om han förstod så delade han inte åsikterna.

Många, många gånger så skickade han mp3or till mig med en liten notering om att jag skulle lyssna noga på texten. Ibland för att muntra upp, ibland för att vara seriös och ibland bara för att fråga om jag hört låten. Ibland hade artisten en helt annan mening med låtens text än hur han tolkade den och ville få fram till mig, men då förklarade han sin mening med hur han såg på det och det var alltid så klockrent.. En av de första (Om det inte var den allra första?) låtarna han skickade till mig var just E-types låt här uppe. Den skickade han ganska tidigt innan jag hade börjat släppa in honom i mina tankar, men på något sätt lyckades han se igenom min fasad, att jag inte mådde bra. Han kände sig många gånger maktlös för min situation och ville på alla sätt hjälpa medan jag istället drog mig undan när han tog upp frågorna. Ju mer stöttande han blev, ju tystare blev jag. Eller inte tystare, men när han började sätta fingret så där ”spot on” då bytte jag samtalsämne och han hade ett litet helsike att få mig att öppna upp igen. Förstår faktiskt inte riktigt hur han orkade, men jag är glad att han gjorde det och att jag fick chansen att få ha en så fin person i mitt liv.

Efter att andra dottern föddes (2002) mådde jag i perioder riktigt jävla kass och han visste varför, det jag inte själv sagt rent ut lyckades han lista ut ändå. Han försökte på alla sätt få mig att inse att min situation var ohållbar utan att för den sakens skull skälla eller trycka ner mig för de val jag gjorde. Han höll sällan med mig men stod vid min sida ändå.

En kväll satt jag ensam hemma med barnen (Som så många ggr) var jag upkopplad på IRC men inte aktiv i någon kanal utan bara inne på servern och syntes därför inte, men han chansade och slängde iväg ett meddelande. Eller rättare sagt ett meddelande tillsammans med en fil (Can’t fight this feeling), meddelandet sa något i stil med att han skickat ett mejl till mig och att han ville att jag skulle lyssna på låten och läsa mejlet.

Jag laddade ner filen och öppnade mejlet. Det finaste någon någonsin skrivit till mig. Jag tvivlar starkt på att jag kommer få förmånen att få något lika fint igen. Jag lyssnade på låten, läste mejlet, grät, lyssnade på låten en gång till, läste mejlet igen och grät ännu mer innan jag kopplade ner mig från internet utan att svara honom. Han hade gått all in med vad han tyckte jag borde göra, hur jag skulle gå till väga, vad han kände, vad han kunde hjälpa till med och vad han ville. Han öppnade sig helt och jag…jag svarade med att gå under jorden, något han inte var van vid så han letade upp mitt hemnummer (Med hjälp av de gamla hederliga telefonkatalogerna) och ringde, och ringde och ringde, när jag gick helt off internet. Jag ignorerade hans telefonsamtal och han skickade riktiga brev istället där han ”hotade” med komma och slå in min dörr om jag inte gav något livstecken ifrån mig – något jag också ignorerade.

Efter ca 4 veckor av radiotystnad från min sida medan han hade försökt få tag i mig i stort sett varje dag (Han var en envis jävel, ha ha), så plingade det en dag till hos mig igen med ytterligare en fil. Leap of faith stod det och jag accepterade nedladdningen, vilket han som såg som ett gott tecken, jag var uppenbarligen fortfarande vid liv. Den låten var då ganska ny och jag hade inte hört den innan. Tillsammans med låten var ett meddelande som löd något i stil med: ”Lyssna på låten, LYSSNA på låten, tro på mig, du tar dig igenom detta, jag finns för dig, låt mig få ta dig ur detta.”

Inte helt ordagrant, men ungefär de orden, jag bröt ihop igen. Allt han tjatat om, allt han påpekat, allt han förklarat. Jag hade börjat förstå allt som var så jäkla fel i mitt liv, allt jag inte ville ha, allt jag ville ha, allt!
Tyvärr tog jag aldrig steget och sa att han hade rätt trots att han ALDRIG svek en tum och jag ångrar det som satan än idag, för idag finns inte ens vänskapen. Kanske hade den gjort det om jag bara tagit steget och ringt eller svarat på hans samtal och mejl som han skickade innan denna låt? Jag får aldrig veta. Vänskapen försvann inte för att han svek eller tröttnade, men kanske berodde det på att jag aldrig återkopplade? Vad hade hänt om jag gjort det? JAG svek vår vänskap, det han ville ge. Vår vänskap försvann för att han dog.

Hur jävla orättvist är inte det? Dagen efter han skickat denna låt försökte jag få tag i honom för att säga att han hade rätt. Han hade i 4 år haft rätt, i allt. Jag fick inte tag i honom, jag försökte i flera dagar utan resultat och blev rätt arg först, varför skickade han alla dessa brev, meddelanden och låtar samt ringa som en galning för att sedan bara gå upp i rök? Jag fattade inte. Till slut, efter två eller tre veckor, fick jag tag i en annan person jag snackade mycket med på IRC och som jag visste kände honom lite privat.

Fick via hen veta att han varit med om en trafikolycka och tyvärr inte klarat sig. Efter det gav jag liksom upp om livet helt, jag bara lät livet ha sin gång. Jag var lost! Mitt ljus , min mentor, mitt ankare fanns inte längre.
Jag kan än idag börja gråta när jag hör dessa låtar och många andra som är för evigt förknippade med honom. Jag hittar loggfiler från våra konversationer när jag letar igenom sparade textfiler från gamla datorer och drömmer mig tillbaka, skrattar och gråter så tårarna sprutar. Han var så oerhört levande som människa enda in i det sista, han hade lösningar på det mesta och han satte alltid mig först. Inte före sig själv men före många andra. När vi satt där på IRC och pratade i kanalen och han märkte att jag var i en svacka gick han invisible så han kunde prata ostört med mig. Han kunde sitta med webcamen igång och bara skicka roliga grimager eller läsa roliga historier medan jag satt i andra änden och grät. Det kallar jag världens bästa vän.

Det som gör mest ont av allt är att jag under dessa veckor av radiotystnad hade bestämt mig för att lyssna på honom, att ta steget, att hoppa, att våga, att lita på att allt kunde bli bra, lita på att han kunde fånga upp det trasiga skal jag var.
Istället för att ta det där steget efter hans död, steget jag så desperat hade behövt ta så loggade jag ut från nätet och var knappt inte anträffbar under nästan ett halvår innan jag loggade in mig igen på IRC men det blev aldrig detsamma igen. Två år senare (2004) hade jag nästan lagt av med IRC helt och hållet. Både på grund av min ålder (Började ju känna mig ”gammal” med mina då 27 år) och på grund av att alla andra konversation jag hade med andra personer kändes bleka i jämförelse, de kunde aldrig leva upp till det genuina han och jag hade. De andra konversationerna var ytliga och utan engagemang på något vis. De som jag fortfarande pratade med hade jag istället på ICQ och MSN. Jag har många minnen till IRC. Bland annat träffade jag mitt ex genom IRC, ett annat ex hjälpte mig att skaffa mitt internet från början och fick mig att få upp ögonen för IRC, men IRC kommer ändå ändå alltid vara förknippat med honom, han, den bästa!

Så dessa låtar står för så oerhört mycket mer än bara att de är väldigt fina låtar.
De står för vänskap, kärlek, hopp, lycka, tro och sorg. En oerhörd stor och tung sorg.

Jag hoppas att jag någon gång får möta dig igen på andra sidan Markus! Tack för de 4 år du gav av ditt liv för att hålla mig flytande. Du var helt enkelt för bra för både mig och den här världen och jorden förlorade en av de finaste människor som funnits. Jag vet att du värdesatte mitt liv lika mycket som ditt eget liv och det är otroligt sorgligt att du inte fick mer än 26 år här på jorden på grund av att en annan människa valde att köra rattfull och prejade just dig av vägen.

Jag hoppas och tror att du finns och lyssnar på mig när jag, i huvudet, fortfarande för konversationer med dig även fast det i november gått 16 år sedan du försvann från mig. Det är märkligt det där. Det känns som om jag fortfarande vet vad du hade svarat mig om jag kommit med mina problem idag. Det är dig jag tänker på när jag lyssnar på min depplista på Spotify. Det är så många låtar i den du skickade till mig och så många som passar in så bra på dig som jag fyllt på med. Fan vad jag saknar dig!

You’re always in my heart!

  Heart  Broken Heart  Heart

 

En liten uppdatering om vad jag pysslat med i veckan!

Det här med att måla tak med alkydfärg – det skvätter. 

I veckan har vi jobbat i mina föräldrars nya hus. Det är så otroligt mycket att göra och tiden känns inte som den kommer räcka riktigt, men vi jobbar på så gott vi kan. Sedan i måndags har vi börjat spackla sprickor i taken, målat tak, spacklat en del väggar, börjat grunda vissa väggar, ritat ut var väggar ska rivas, var nya badrummet på bottenvåningen ska vara, spacklat trasiga lister runt fönster, rivit tapeter, städat dörrar, guidat vvs-killarna som drar helt nya ledningar då det har varit läckor, monterat in en varmvattenberedare i ”poolhuset”, guidat killarna som var här och drog in ledningar för kommunalt vatten samt för fiber, vi har planerat, åkt till affärerna ett flertalet gånger och vi har svettats. Som fasiken har vi svettats.

De grävde upp halva framsidan för att dra in vatten och fiber. Men nu är det klart i alla fall.

Inte riktigt samma vinkel men nästan. Vi var tvungna att dra på ett lager grundfärg på väggarna för att stänga in lite av röklukten som fortfarande hänger kvar trots ozonbehandling. Man ser ju skillnaden, framför allt i taket, hur guld det var innan jämfört med efter första strykningen i taket.

Har fotat mer med stora kameran men den har jag glömt ute i huset, men det kommer komma mer bilder vart efter renoveringen framskrider. Även golvet ska bytas här inne, det är endast täckt för att… ja, varför då? För att min pappa är lite bestämd med hur saker ska vara helt enkelt.

Detta är det rum som ska bli deras sovrum. Här ska mest troligt även in två fönster till samt att det ska öppnas upp till det nya badrummet så att detta sovrum får ett eget badrum som man bara kommer till via detta rum.

När man kliver ut och kollar på termometern och den visar 38 grader i skuggan, då är det lite kämpigt. Som tur är så har det varit lite vind så vi har kunnat ha öppet med tvärdag genom huset så man i alla fall fått lite luft.

Pappa var tvungen att åka hem idag igen för han har ju saker att fixa hemma också så imorgon får jag kriga själv. Då ska jag fortsätta med att tvätta ytterdörren. Den är mer gul än vit, de förra ägarna har ju rökt som skorstenar inomhus. Förhoppningsvis kan lite av det missfärgade försvinna i alla fall även om vi vet att det inte kommer försvinna helt och hållet.

Han ler!

Ungen som inte kunnat le på ett enda foto sedan han föddes (Lätt överdrift, men inte långt ifrån sanningen) ler på ett foto. Kors i taket, grabba tag i era anteckningsblock och pennor och skriv upp detta för man vet aldrig när det händer igen.

Jag skulle bra gärna vilja veta vad Arvid sa som gjorde att han fick detta på bild. Han borde få medalj. Här har vi grabben som när man ber om ett leende får läppar ihoptryckta till ett smalt streck.

Dessa ögonblicksbilder är de som man bär med sig i hjärtat livet ut.  Heart

Hur har ni det i värmen?

Den här sommaren har gått i en rasande fart. Om bara en vecka (ca) börjar O skolan igen och L börjar veckan efter. Att T inte går tillbaka till någon skola känns fortfarande helt overkligt. Ser det som sommaren som kommer gå till historien. totalt sedan i början på maj har det inte regnat mer än max en timme totalt. Jag förstår dem som tycker det är jobbigt och jag förstår problematiken det för med sig, samtidigt så njuter jag. Jag kan leva med detta, jag älskar detta. Jag blir levande av att åka på nattliga turer till stranden och bada i det varma vattnet. Vatten som är varmare än luften. Jag är i mitt rätta element.

Jag kan dock bli lite ledsen över att vi inte kunnat hitta på något denna sommar. Nu menar jag inte att det inte är underbart att åka och bada, men även om vi älskar det så blir det ju lite långtråkigt i längden. Tror inte vi varit längre hemifrån än 5 mil denna sommar, men det är bara att bita ihop och se det fina i att ha varandra. Jag skulle vilja ge mina barn det där som  alla andra gör (Ja, jag vet att jag generaliserar och att inte alla gör det, men ni förstår hur jag menar).
Jag vill kunna ta barnen och bara åka iväg någon dag och göra något som faktiskt kostar pengar. Inte bara tanka bilen för en hundring och kanske ha råd att köpa en glass på stranden.

Är så tacksam för att vi i alla fall fick chansen att träffa fina vänner från Stockholm som kom hit under fyra dagar. Det bär jag med mig i hjärtat tills vi får chansen att ses igen.

Idag är det lite svalare i luften, bara ca 27 grader, så idag ska jag ägna mig åt att tvätta lite och ta ett litet break från stränderna. När vi var i Båstad och badade så var sanden så varm att jag fick brännblåsor under fötterna, det var mindre trevligt. Roligare var dock tjejen med handväska som badade med den hela tiden. Jag tror inte hon njöt speciellt mycket när hon gick där i strandkanten utan att kunna doppa sig.

Hon höll ju i alla fall tjuvarna borta med att gå omkring med väskan. Man får ju ta det onda med det goda liksom.

Yes, yes, yes!

Äntligen är det klart. Idag blev det här ruskigt fula huset äntligen pappas och Megs. Ja, alltså huset i sig är ju inte fult – men färgen, så det ska målas om så småningom men för tillfället är det det vackraste huset i världen – för mig!

Jag kan inte med ord beskriva lättnaden. Det har varit så många turer fram och tillbaka, så många hus vi tittat på och så många samtal med banker för att komma fram till detta. Jag tror jag varit och kollat på minst 6 hus åt dem när de inte kunnat åka och de har varit på minst det femdubbla. Flera av husen har de budat på, men har priserna skenat iväg till fantasipriser för renoveringsobjekt. Det har inte varit lätt att hitta hus de gillar.

Morfar hatar vind, och vad gör det i Skåne ca 90% av året? Jo blåser. Huset skulle ligga avskilt, men inte i ödemarken. Det skulle ha grannar men inte vara ett villaområde, det ska finnas skog runt omkring, men inte mitt i skogen, det ska ha stor tomt, men inte för stor tomt, det ska finnas fler byggnader på tomten för både förvaring och verksstad. Huset ska vara stort men inte för stort. Ja ni hör ju, jag kan fortsätta i det oändliga.

Detta är ett renoveringsobjekt men vi föll allihop som furor första gången vi var där och tittade. Huset ligger centralt men ändå avskilt, det ligger i skogen men inte mitt i skogen.  Det har grannar nära, men ändå långt ifrån. Det finns tre byggnader totalt på tomten och det går att få in fler. Det har stor potential och med pappas alla idéer kan det bli sjukt bra om bara tid och pengar kommer räcka.

Det absolut bästa med detta hus är att det ligger en kvart från oss med bil och 20 minuter med direktbuss. Fattar ni? EN KVART! Innan har det varit ca 3,5 timmar. Kan det bli bättre? Ja, det kan det enligt barnen. Huset har nämligen pool. Det ruggigt snygga (Ja, jag är ironisk)  trädäcket som ligger i trädgården är ett lock till polen.

Ingen har bott i huset på ca 2 år dock och poolen har stått oanvänd längre än så, säkert de senaste 10 åren, Så det kommer nog krävas både tid, tålamod och en hel del pengar att få igång den igen. Men vi håller tummarna att att det är värt att göra i ordningen Pappa vill ju helst det. I annat fall får den grävas igen, men det vore synd tycker vi allihop.

Har aldrig sett fram emot att få renovera så mycket som jag gör nu. Tanken är att inflyttning ska ske någon gång i oktober. Innan dess måste det renoveras en del. Tanken var att totalrenovera både kök och de båda badrummen innan inflytt, men då det dykt upp ett ”litet” problem med vattnet så kommer det bara bli budgetrenovering i början. Därav var jag och hämtade kylen, frysen och spisen.

I alla papper på huset står det att det är en borrad brunn. Det visade sig att så inte är fallet utan att det är en grävd brunn. En brunn som dessutom har otjänligt vatten för tillfället. Alltså kommer de att dra in kommunalt vatten och det kostar ju en liten slant och då får viss annan renovering skjutas på framtiden ett tag.

Jag kan inte släppa det, jag är bara så fantastiskt glad att få dem på nära håll. DRÖM!! Dessutom kan vi använda detta som sommarstuga. Att bara få komma bort hemifrån en stund en helg utan att ha åkt 30 mil först.
Att få sitta i trädgården och sola, dricka ett glas vin och äta middag tillsammans utan att  ha planerat det månader i förväg.

Så jag ber om ursäkt redan på förhand om jag längre fram kommer bombardera er med före och efterbilder på allt som måste fixas och pillas med. Det känns nästan som det är mitt eget hus, trots att det inte är det.