Vi har fortfarande semester!

Vi njuter vidare av sommaren. Här i de Småländska regionerna har vi det varmt så varmt och vi försöker njuta så mycket vi bara kan. Har ingen ork eller energi att skriva en massa inlägg. Datorn ligger mest undanlagd och jag har inget intresse av att sitta vid den. Dock kommer det nog en massa inlägg sedan när semestern är över och vi återgår till det normala igen.

Kan dock uppdatera lite om att vi idag haft en helt fantastisk dag på havet, eller sjön eller vad ni nu vill kalla det. Östersjön är det i alla fall.

Vi har hunnit med att se Kustbevakningen på vattenskoter i torrdräkt, kustbevakningen på brygga i färd med att kolla hastigheten på oss – vi körde lagligt och hade inte druckit en droppe, mer än vatten, ambulanshelikopter på väg till Gottland, hjälpt till att rädda två grabbar i sjönöd med båt som tändspolen brände på. Vi har dessutom badat salta bad och blivit ”jagade” av ett gäng maneter. Kändes som att bada i gelé.

Bjuder på en bild på Amanda, pappa och mig. 22 grader var det i havet idag. Väldigt mysigt.IMG_8379

14 år!

Idag fyller denna underbara varelse 14 år. Hur kan tiden gått så jäkla fort? Jag förstår inte vart tiden tagit vägen. Känns som igår som hon kom.

Fyra veckor efter utsatt datum dök hon äntligen upp.Första datumet vi fick var att hon skulle komma den 11/6. Det flyttades sedan till den 16/6. När hon sedan kom den 6/7 2002, kl 04.34, 4230 gram tung och 50 cm kort konstaterade läkaren. Jo, rätt datum var nog ändå den 11/6 och hon borde inte fått bi överburen så länge. Hon hade i stort sett inget fostervatten kvar och var torr som fnöske.

Megastort GRATTIS till världens bästa O.

Heart Heart Heart

20160601_142632.jpg

Midsommar!

Det har visst varit midsommar. Och med det så försvann även vårt fina väder. Jag hoppas det kommer tillbaka igen för det här är verkligen sjukt tråkigt. Jag tror det har regnat konstant sedan i måndags. Hur kul är egentligen det på en skala?

13555730_10153709769173873_1712421081_oMidsommarhelgen spenderade vi i alla fall i de småländska skogarna. Vi hade fantastiskt väder.Runt 40 grader, även i skuggan.

Det är så det ska vara på sommaren, jag vet, jag är född på fel plats. Jag har sagt det innan, men jag trivs väldigt bra när det är sol och varmt.

Denna gång hade vi med oss Nathali upp till Småland. Jag hoppas hon gillade det även om myggen var stora som jet-plan och gillade att bita henne. Varken jag eller O fick några bett, inte heller pappa eller Meg. Men Nathali och L fick massor. L hade 12 bett bara i ansiktet. Stackarn! Knotten däremot, jädrar vad de bet. Tänk att något så litet kan bita så förbenat hårt? AJ!

Vi körde upp på torsdagen för att hinna ta det lugnt på midsommarafton. Vi firar sällan traditionellt med sill, midsommarstång och märklig sång. Så inte denna gång heller. Vi valde att ta båten och dra ut på en ö istället. Jordgubbar och grädde hade vi dock med oss. Det är ett MÅSTE på midsommar.

Men nu går jag händelserna i förväg. När vi kom upp på torsdagen så åkte jag och hjälpte pappa göra smörgåstårtor. Det var två st beställda och när vi stod där på bageriet så kommer ägaren och säger att vi ska ta med oss en gräddtårta hem. Det var någon som skulle hämtat den på onsdagen men de kom aldrig och om vi inte tog den med hem skulle de ändå bara få slänga den. Det visade sig vara en stor tårta för 14 personer. Det var Holmgrens Finans som beställt den till sina anställda. Kul, de fick aldrig någon tårta. Ha ha!

Jag som har en aning sjuk humor fick genast bilden i huvudet av filmen SOS – En segelsällskapsresa. Där Parvus Finans nämns. givetvis gav det både mig och pappa många goa skratt.
Ja, man kan ju inte förklara det, men det blev väldigt roligt av det hela. Nåja, tårtan var god i alla fall, så vi tackar Holmgrens för deras glömska.13524166_10153709772298873_1809239099_oMan ser till och med på tårtan att den stått, för allt florsocker hade nästan ”smält in” i tårtan. Den var så stor så vi kunde äta tårta i två dagar och dessutom ge grannen en stor bit. Man ser jättedåligt på bilden, men den är verkligen jättestor.

Nåja, tillbaka till midsommarafton och midsommardagen. Vi drog som sagt ut med båten. Först var det väldigt disigt, men det rättade till sig fram på dagen. Varmt var det i alla fall. Både O och L fick prova köra båten. L fick även gasa på lite. Inte jättemycket dock då han ju inte har någon utbildning på att köra båt. O ville inte dra på och Nathali ville inte köra den alls.
Här har vi henne. Fina ManGo. Tänk att pappa byggt henne från ett tomt utbränt plåtskrov? Svårt att ta in ibland.
Hon går så fint och stabilt i vattnet och trots relativt liten motor så gör hon ändå med packning och folk strax över 30 knop.

Den motorn som sitter i båten har innan suttit i en båt som bara är marginellt större och i den båten hade de dubbla motorer. Tyvärr en bensinare, men man får ta det man kommer över. Det är i alla fall en V8.

IMG_7464

13570085_10153709769503873_1806583993_oPå väg genom Gränsö kanal. En väldigt smal kanal där vi fick möte av en rätt så stor båt samtidigt som några barn badade i kanalen precis där vi och den andra båten möttes. Tror ni de ville kliva upp? Nej, just det, så vi båtar fick mötas med bara några cm emellan oss för att inte mosa barnen, medan föräldrarna står på land och bara flinar. Tror inte de inser att barnen inte blivit äldre om vi kört på dem. 3 ton båt gör rätt ont att få på sig även om vi smög fram i ungefär 2 knop.

IMG_7473På väg ut mot öppet vatten! Snart kan man dra på lite. 2 knop är väl mysigt, men det går ju knappt att styra i den farten.

Mina stolta småkaptener.IMG_7509IMG_7524

Roligast tyckte dock barnen det var att sitta och ligga på fördäck när morfar eller Meg körde. Då kunde man spana så bra på andra båtar.

IMG_7587IMG_7523IMG_7471IMG_7468

Barnen skötte sig alldeles exemplariskt på sjön. Som om de inte gjort annat i hela sitt liv, trots att de aldrig varit på någon annan båt än stora Scandlines båten mellan Helsingborg och Helsingör tidigare. Men det går ju inte att jämföra. Och barnen förstår nu varför jag och pappa älskar detta så mycket. De njöt och ville inte åka hem igen. Jag tror de är lika stora sjöbusar som vi.

Jag blev också glatt överraskad av att nästan alla båtar vi såg så hade alla flytväst på sig. Tror och hoppas att folk blivit mer medvetna om riskerna med att inte ha flytväst på. Barnen ifrågasatte inte ens att de skulle ha det på. Lika självklart för dem som att ha hjälm när man cyklar. Jag trodde faktiskt de skulle gnälla lite över den extra klädseln.

Vet inte vad de spanar på här faktiskt. Nåt har de uppenbarligen fått syn på.

IMG_7512

Flagga inklusive pinne/stång, vad sjutton heter det nu igen?, här nedanför kommer från min farfars båt han hade när min pappa var barn. Den har hängt med länge och är väldigt fin. Se bara på färgerna på flaggan. Knappt solblekta alls trots åldern. Pappa köpte egentligen en ny större när han byggde båten, men den stämde aldrig riktigt in.

Det är för övrigt samma flagga som jag hade på min båt som jag hade när jag gick på gymnasiet. (Minnen).

IMG_7511Efter många om och men kom vi ut till en ö som inte redan var upptagen. Måste ALLA ge sig ut på sjön (Havet) på midsommar?

När vi skulle lägga till så skulle jag hoppa av och gå iland först. Eftersom det var väldigt stenig kunde vi inte gå in jätte tight på så hoppet ner blev lite längre än vad jag tänkt mig. Givetvis tappade jag balansen och lutade mig då mot båten.
Vad gör en båt man lutar sig mot? Jo, den åker ju såklart iväg. Så för att återfå balansen och inte braka ner i vattnet helt och hållet så tog jag tag i relingen och tänkte klättra upp igen. Ingen bra idé. Där hängde jag som någon jäkla gallionsfigur medan halva Sverige tittade på.
Jag tänkte att jag kunde ju inte ge dem nöjet att få se mig ramla i vattnet så jag hängde tålmodigt kvar tills pappa kunde köra in, sakta, sakta mot stenarna igen. Då valde jag att ställa mig på stenarna i vattnet men missbedömde avståndet till dem. Vattnet var ju så klart att jag trodde de låg närmare ytan än de gjorde. Så när jag ställer mig på stenen står jag plötsligt med vatten upp till midjan. Tur det var skönt i vattnet i alla fall. Sedan kunde jag försiktigt klättra upp på berget och dra in båten och göra fast den så den inte skulle slå i alla stenar sedan.

Alla andra kunde gå av utan några missöden.IMG_7477

Min publik på andra sidan. Som tur var så såg de aldrig hela spektaklet och det var rätt långt ifrån så de såg nog inte allt.IMG_7481L var av åsikten att om de glor på oss så glor jag på dem, så han fiskade upp kikaren och ställde sig och glo. ”Nu dricker de kaffe och binder kransar” förmedlade han glatt innan morfar snodde kikaren för honom och talade om att det är tämligen oartigt att glo på folk med kikare.IMG_7492

L var snabbt uppe på båten och frågade om han fick hoppa. Visst sa vi och två sekunder senare var han i vattnet. Nathali var inte långt efter, men för O tog det desto längre tid innan hon kom i.

13523954_10153709770053873_173676818_o

IMG_7502Här kommer en bild på mig också. Känner mig oerhört obekväm i min kropp så det tog lång tid innan jag beslutade mig för att faktiskt lägga upp bilden. Det här är inte jag. Jag vill inte se ut såhär, men såhär är jag och det är väl bara att inse faktum helt enkelt?IMG_7494IMG_7478IMG_7483

13570234_10153709774703873_332259450_oVi var ute hela dagen och var inte tillbaka hemma hos pappa igen förrän rätt sent på kvällen. Vi satt ute till strax efter 23 på kvällen och njöt av värmen (Fortfarande 30 grader varmt) men sedan fick vi gå in och det berodde på knotten. De höll bokstavligen på att äta upp oss.13555520_10153709768918873_609819960_o13569933_10153709771438873_904006046_o

När vi drog ut på midsommardagen så följde inte Meg med. Hon hade massor att göra hemma tyckte hon men vi andra ville passa på att njuta av vädret. Och om det hade varit fullt på varenda liten kobbe på midsommarafton var det om möjligt ännu mer packat med folk dagen efter. Vi fick leta ganska läge innan vi vågade oss in i en liten vik med flera grund som inte fanns med i sjökortet och hittade oss en plats som var perfekt. På varenda lien ledig plats låg det båtar och folk och det var rätt mysig. Det roliga med Svenskar är ju att man inte vågar lägga sig där någon annan redan ligger. Därför ligger det ju båtarna med några hundra meters mellanrum överallt och gör att det inte ”finns” plats så det räcker till alla. Kan man inte bara ta båten, köra in till en annan och säga hej, hej! Det här verkar vara en bra plats, får man vara med? Men nej, nej. Ensam ska man vara.

Tyvärr hittade vi inga havsörnar även om vi spanade efter dem, men ett par hägrar såg vi. En av dem lyckades jag fånga på bild. Ingen jättebra bild, men man får vara tacksam för det man får.

IMG_7583

Dag två var om möjligt ännu varmare än midsommarafton så då valde faktiskt även jag och pappa att slänga oss i vattnet för att kyla ner oss efter en stund. Det gick helt enkelt inte att låta bli. Då hade vi blivit överhettade.

IMG_7536IMG_7574IMG_7572IMG_7567Min lilla säl!IMG_7565På dessa bilder hade jag inte upptäckt att någon ändrat inställningen på kameran, så därav den märkliga färgen. Ser nästan ut som en bild som är tagen på sjuttiotalet. De brukar ju vara lite matta och ”överexponerade” i färgen.Återigen en bild på mig. En bild där man ser ut som en strandad valross. Blää!!IMG_7557IMG_7549Nu håller vi tummarna att det blir lika bra väder nästa vända vi åker upp så att T också kan få följa med ut på sjön. Hon var ju inte med på midsommar då hon hade andra planer som var bestämt sedan innan.
Saknade henne verkligen!

Hoppas ni andra hade en bra midsommar ni också! Heart

IMG_7534

 

Kopparhatten, Skäralid! (Långt inlägg)

Eftersom vi nu känner att vi börjar bli proffs på det här med att ge oss ut på skogsutflykter tyckte vi i onsdags (22/6) att vi skulle fara ut till Skäralid, Kopparhatten och grilla och njuta av naturen. Det var jag, Camilla, Anna och Eva samt alla våra barn plus ett extrabarn. Totalt 12 barn och 4 vuxna. Det började bra, vi tände grillen, dock efter att ha använt i stort sett alla tändstickor i asken. Efter att vi dränkt ett hushållspapper med tändvätska och satt fyr på så lyckades vi i alla fall få elden att ta sig.

13516183_964892700275590_3316823439791157171_n

IMG_7394

IMG_7404

IMG_7389

13450898_964892753608918_2376687211698489322_n

13466379_964892583608935_7995088158479502966_n

Precis bakom oss där vi satt gick det en bäck. Den var alldeles full av kräftor, och barnen gick på upptäcktsfärd. De påstod först att det var krabbor, men vi fick förklara för dem att det inte var det utan att det var kräftor.

Är det bara jag som tycker att kräftornas ögon är jäkligt obehagliga när de står rakt ut från skallen på dem? Den här krabaten hade i alla fall krupit in i en ihålig stock så den passade vi på att använda som fotomodell. Hen var dock inte helt nöjd med det hela och klippte lite otäckt med klorna mot oss emellanåt. Så efter fotostunden la vi försiktigt tillbaka stocken i bäcken igen och gick på upptäcktsfärd efter andra saker.13524143_10153709630588873_1288652012_oHittade även några mörkt blå sländor. De såg ut som trollsländor men var mycket mindre och alldeles djupt mörkblå. Väldigt vackra men helt hopplösa att få på bild. De var ju liksom aldrig still så man kunde fokusera på dem. Någon av er kanske vet vilken slända det är?
IMG_7447Grymt vackra i verkligheten i alla fall. Solen verkligen glänste i dem. Jag har försökt googla men tycker inte att jag hittar några sländor som liknar dessa.

Det fanns också en svanfamilj med 5 st ungar som var väldigt nyfikna på oss. De kom gärna väldigt nära och tyckte vi skulle dela med oss av vår mat. Det fick dock vara så. Man ska inte mata fåglar i naturen med bröd och liknande. Det är inte bra för dem. När vi inte ville dela med oss av maten så fräste de på oss, så vi försökte hålla oss på avstånd. Man vill ju helst inte bli biten. De kan ju vara ilskna de små liven. Dessa svanar är i alla fall Sångsvanar.

Fram tills nu flöt allt på som det skulle, inga missöden förutom en å annan tappad korv i grillen och tallrik med potatissallad som åkt i backen. Men i det stora hela inga större olyckor. Inte ens ett skrapsår eller liknande. Så vi tänkte: ”Vi ökar på svårighetsgraden lite”. Det vill säga, klättra upp på åsen och kolla utsikt och natur.

En liten uppsamling innan vi ska ge oss ut i naturen.13510972_964892823608911_3399304073613026760_n

13507180_964892426942284_7859429991377804188_n

13511023_964892853608908_8656865318158332114_nNär vi stod där på bron och skulle ge oss upp i terrängen så kläcker plötsligt L, O, Nathali och Simon ur sig: ”Men vi vill inte klättra upp där, kan inte vi få gå runt sjön istället?”.

”Jo, men visst!” Tyckte vi. De är ju så stora att de faktiskt kan ta vara på sig själva rätt bra.
Så klockan 12.39, för att vara exakt, så delade vi på oss. De fyra utforskarna gick på sitt håll och vi andra 12 började vår klättring upp på åsen. Gud i himlen så brant. Kvavt och svettigt var det också.

IMG_7421

IMG_7431Den här bilden är lite kul faktiskt. Den kan bli en ordentlig synvilla. Är bilden tagen nerifrån och upp? Eller uppifrån och ner? Jag vet, vet ni?

IMG_7417

När vi kom tillbaka bestämde även vi oss för att ta ett varv runt sjön. Så otroligt vacker miljö. Rogivande och underbart. Skulle kunna vara på denna plats precis hur länge som helst och bara tänka, fota och lugna ner mig.

När klockan var två (Alltså 14.00) så var vi tillbaka vid utgångspunkten och tänkte fika lite. Dock tyckte jag det var en aning konstigt att de fyra upptäckarna inte var tillbaka än. De borde varit tillbaka långt innan oss eftersom vi först hade varit uppe på åsen innan vi gick runt sjön och de skulle bara går runt sjön. Jag sa detta till Camilla och vi började försöka nå dem på deras telefoner. Simon – direkt till röstbrevlådan. L – direkt till röstbrevlådan. Nathali – direkt till röstbrevlådan. O – Jaaaaa! Det gick fram signaler. Skitbra tyckte vi. Tills vi insåg att det var vi som hade hennes telefon. Inte riktigt lika bra längre.

Vi överlade en stund och bestämde att jag, Camilla, T och Robin skulle börja gå och leta efter dem. Hur långt kunde de egentligen ha gått liksom?

T, sprang i förväg medan jag och Camilla försökte komma fram på nån av deras telefoner medan vi också begav oss iväg. Efter att vi gått en stund kunde vi konstatera att även T nu var väck. Jädrar vad den ungen kan springa om hon vill. Så var hon var och letade efter de andra någonstans hade vi inte en aning om. Efter en stund ringer T till mig och talar om att hon fått tag i L. De har andra har ingen täckning alls på sina telefoner och L har bara 1% – Lysande.

De hade i alla fall följt blå slinga, men vikit av från den och när de sedan kom ut på stigen igen så hade de inte en blekaste aning om från vilket håll de kom eller var de var. De var rätt skärrade men T hade bett dem att bara stanna där de var så skulle vi komma och hämta dem.

I ungefär samma veva fick jag också tag i L innan hans telefon dog. Jag fick ungefär samma version av honom som T fått men jag lyckades också få fram att de gått över en bro och att de nu satt och väntade vid en stor sten vid ett litet träd. Jo, jag tackar för den målande beskrivningen. Hela jävla skogen är ju full av stenar träd och broar.

Jag kunde bara återupprepa det T sagt, att om de inte vet var de är så ska de stanna på den plats de är och vänta tills vi kommer. Vi kommer att följa blå linje tills vi hittar dem.

Vi fortsatte gå och även ropa efter dem. Efter en stund fick vi svar, men vi kunde inte lokalisera var det kom ifrån, så det var bara att fortsätta gå. (Senare visade det sig att det inte ens var de som svarat utan helt andra personer som bara tyckte det var kul att svara när vi ropade efter de andra).
Ungefär då kom även T tillbaka, hon hade sprungit en jäkla bit visade det sig. Hon hade hört oss ropa och trodde vi hittat dem och därför vänt igen. Tyvärr var ju så inte fallet.

När vi gått i ca 1 timme och 30 minuter började vi misströsta. Hur jäkla långt hade ungarna egentligen gått? De hade ju haft ungefär samma tid på sig att ta sig någonstans som vi nu gått eftersom det var den tiden vi var borta uppe på åsen. Vi gick i tio minuter till och kom då fram till att vi nog skulle ringa 112 för att få hjälp. Det var alldeles för varmt och vi hade ingen dricka med oss och vi visste inte hur länge till vi skulle behöva gå förrän vi stötte på dem.

Anledningen till att vi valde att ringa 112 och inte de andra som stannat kvar vid grillplatsen var att vi inte hade någon täckning på mobilerna. Det var totalt lönlöst att ens försöka. Så de enda man kunde ringa då var 112.

Kändes inte så jättekul att inte kunna meddela de andra heller om hur det gick. Det var rätt utelämnande. Tänk vad beroende vi egentligen blivit av dessa mobiler.
Medan Camilla ringde 112, och blev kopplad till polisens kö så kom två vandrare som vi stoppade och frågade om de sett fyra förvirrade barn någonstans på vägen. Jodå, det hade de faktiskt. Några kilometer bort. Då bestämde vi oss för att lägga på, eftersom kötiden var ungefär lika lång som sträckan vi behövde gå för att ta oss till barnen. Så vi fortsatte knata på och efter ungefär 15 minuters gång och ropande fick vi svar och barnen kom rusande mot oss. Irriterade över att vi tagit så lång tid på oss att hitta dem.

Jo, men hallå!? Vi har ju fasiken bara gått och gått och gått. Helt slut var vi i värmen men ungarna var utvilade och pigga. De hade ju suttit och väntat bara från det vi ringde tills vi hittade dem.
Vi vände och började gå tillbaka igen. Barnen kunde konstatera att de inte hade en susning om var de egentligen gått och om de varit på platserna förut.
Som tur var så gick vi förbi en källa på tillbakavägen så vi kunde stanna och dricka. Vid det laget var jag rätt yr i huvudet och var bortdomnad från midjan och neråt. Terrängen vi gått i var bitvis väldigt svår att ta sig fram i och det var ju inte en asfalterad cykelbana precis.
IMG_746313450051_964893123608881_2200218250797124459_n

Vattnet var alldeles iskallt och smakade ungefär som isbitar från frysen. Mums!

Väl tillbaka igen började alla sms och samtal trilla in som vi alla försökt få fram till varandra under räddningsauktionen. Detta höll på fram till halv sju på kvällen. Visst är tekniken fantastisk?

Som tur var så höll vi alla huvudet kallt, ingen blev hysterisk, ingen blev direkt jätteorolig och vi kunde åka hem lika många som vi kom dit. Några erfarenheter rikare och en aningen tröttare. Men vi har inte gett upp. Vi kommer att ge oss på fler utflykter. Det finns inget som skrämmer oss! Vi kommer nog bli skogsmullar på heltid. Sedan är det ju så fantastiskt billigt nöje. Mat måste man ju ha ändå och om man äter den hemma eller tar den med sig kan ju kvitta., Man behöver inte åka långt för att hitta ställen och vi är alla tillsammans och har roligt.

Visst hade det varit kul att göra andra saker som kostar något också, men är man pank så är man. I år får nog barnen nöja sig med att bara umgås med varandra och oss vuxna i skog, mark, park och strand. Även om det hade varit kul att kunna åka till Liseberg, köpa en glass eller liknande. Men det får kanske bli nästa år.

Det här med utflykter börjar bli en vardag!

I måndags förra veckan drog jag, Camilla och Anna iväg på utflykt med våra barn. Vi tänkte åka till en Nationalpark som fanns listad på platser att besöka i Skåne. Men som vanligt när vi gör något så blev det ju helt galet. Först påstod GPS:en att vi var framme när vi stod mitt på en väg och sedan hittade vi i alla fall inte. Givetvis har man en underbart snäll dotter som dokumenterar det hela.

Man tackar för det älskade T!! Ska göra dig en tjänst en annan gång. Heart

Till slut hittade vi till en plats vid vattnet i alla fall där vi kunde fika. Inte den plats vi tänkt oss men det fick duga. Där hittade vi både huggormar, stora spindlar och trollsländor.

Dock tröttnade barnen ganska snabbt då platsen att springa runt på och leka var rätt begränsad, så vi drog ganska snabbt vidare till Ängelholms hembyggdspark istället.
Det roliga med att ha med sig så många barn i olika åldrar är att det faktiskt är de stora som leker mest. Hur kommer det sig?

Här har vi i alla fall tre något galna ryttare. De har inte heller en susning om vad de egentligen pysslar med. Sedan bjöds det på någon form av dans också. Fråga inte vad för det vet de nog inte ens själva. Men jag tror det skulle föreställa linedance och vals.

Andra människor som kom och gick blev nog bortskrämda efter en stund. Det känns som vi är som en hel vårdinrättning med psykpatienter när vi är ute någonstans. (Inget ont om psyksjuka, så inga påhopp om det tack. Ta det med lite ironi.)
IMG_7297Sedan undrar jag, varför är det alltid T man ska hitta högst upp i allting? Man skulle kunna tänka sig att det är de mindre barnen, men nej då. T är alltid högt och lågt. Allt på en å samma gång och inte sällan gör hon illa sig eller fastnar. När ska ungen lära sig?
Häxan var inte hemma heller så vi kunde utan bekymmer knapra i oss av hennes hus. Men det var ju inte alls lika spännande som om hon vore hemma.IMG_7301IMG_7373

O lyckades i alla fall ta ett snack med Bambis vänner. Tyvärr råkade jag skrämma bort den när jag smög närmre.

Jag vet inte vad som händer varje gång en kamera kommer fram, men det känns som ingen i sällskapet kan ta det seriöst på något sätt. Men kul som fan har vi i alla fall på våra utflykter. Kan bara konstatera också att jag själv ser ut som en strandad blåval.

Mina mediciner har gjort att jag gått upp rejält i vikt det senaste året och då vägde jag för mycket redan innan. *Gråååt*

Lyckades dock få två fina bilder på min vackra O. Tänk om bara ett par dagar fyller hon 14 år. Var har tiden tagit vägen?