Tomten finns!

Känslan när det kommer ett brev i lådan utan avsändare och i det kuvertet ligger tre andra kuvert till barnen. Med hälsningar från Tomten! Det är ju så spännande så man kan gå av på mitten för mindre. Det är nästan så man tror på Jultomten på riktigt. Nu längtar JAG till julafton bara för att få se vad det är i dem.

Även till mig och katterna kom tomten idag. Katterna fick massa smakprover på olika saker som min vän Linda fått på en mässa i helgen och jag fick 200 kr i tidig julklapp/födelsedagspresent.

Även en annan ängel (Madde) har fixat så att jag nu kan handla lite julklappar till barnen. Det är så fantastiskt. Tänk vilka fina vänner jag har runt mig i alla fall. Love them all!!

Förlåt min stora frånvaro och sporadiska inlägg. Men jag har liksom tappat sugen lite. Inte efter att få skriva, jag vill skiva. Det är något jag gjort hela mitt liv, men frågan är vem som ska läsa. Jag vill inte stänga någon ute, men samtidigt så känns det som att det är ”fel” människor som läser. Äsch! Jag vet inte.

Jag ska försöka bättra mig igen. Men för tillfället vill jag önska er alla en väldigt trevlig adventstid. Vi firade 1:a advent i söndagskväll. Det var meningen att vi skulle fira redan på morgonen men sent på lördagskvällen fick vi sms om ifall L kunde spela matchen som var på söndagen. De hade många bortfall på grund av sjukdom. Som tur var hade vi inte bokat något så vi kunde tacka ja till detta.

Alla i laget spelar nämligen inte alla matcher. De är så många i laget att de måste försöka ha ett rullande schema och till nästa säsong om alla ska spela kvar kommer de nog försöka göra två lag.

I alla fall, vi drog alltså iväg på match på söndagsmorgonen. En match som började segt som sirap för våra spelare och efter de två första perioderna så låg vi under med 2-8. Tredje perioden började med att motståndarna gör ännu ett mål och då. Helt plötsligt vaknar vårt lag och börjar passa, hittar luckor och trycker på framåt. Tyvärr slutade det ändå med en förlust med 8-9 men vilken upphämtning. Det var helt fantastiskt att se.

När vi kom hem igen var det bara att slänga i sig något att äta för sedan skulle jag och L stå i innebandyföreningens stånd på Julskyltningen tillsammans med 5 andra barn och någon av dennes föräldrar. Det gick väldigt bra och vi hade det väldigt trevligt. En jädra tur att vi hade en gasvärmare i tältet för annars hade man nog blivit rätt kall efter några timmar, men det flöt på bra.

Hem igen och käka mat som T hade ordnat under tiden vi var iväg och först efter det fick vi tända vårt ljus och äta pepparkakor och dricka julmust. Vi som alltid har som tradition att vi ska äta lussekatter och dricka varm choklad till frukosten på 1:a advent. Det blev inget med det i år. Jag har för övrigt inte ens bakat lussekatter ännu. Men imorgon, då ska jag försöka hinna med det. Skulle behöva något att bjuda på på lördag då vi får besök från Jönköping. En familj som vi blev vänner med på lägret vi var på i somras. De skrev och frågade om vi ville träffas i helgen och givetvis ville vi det. Ska bli kul att få träffa dem igen.

Tjingeling så länge!

Tre år!

Tre år! Fy sjutton vad jag saknar dig ändå.

Jo, jag vet att jag inte kände honom. Jag kanske är fjantig och allt det där. Men det är med äkta sorg jag skriver det. Min älskling, min favoritskådis, mitt ljus i mörkret. Det smilet, de ögonen. Nej! Du är bara oändligt saknad. R.I.P  Heart paulwalker

Fast and Furious!

Idag har vi haft en sådan där morgon då allting gått fel. Eller kanske inte fel, men när allt ska ske på en å samma gång.

Kl 07.40 är det meningen att T ska ta tåget från stationen här i Åstorp för att ta sig till skolan i HBG. Hon börjar nämligen 08.15 idag. Med tanke på hur mycket packning hon skulle ha med sig och att det tar ca 20 minuter att gå till tåget så sa jag att jag kunde köra henne till stationen. Det tar nämligen bara 3 minuter.

Jag kör iväg henne och kommer hem igen och ska skynda på de andra två lite som av någon anledning gått in i Zmobie-mode och liksom aldrig blir klara. L börjar skolan 08.10 och honom hade jag lovat köra för att han skulle ha med skridskor, hjäl, klubba, dator, osv också. O skulle till kyrkan för att ha Julvandring för 3: orna (Förlåt mellanrummet men om jag skriver ihop det så blir det en smiley.) och hon började 08:30. Perfekt tänkte jag. Då kör jag och lämnar L och så kan jag sedan köra till kyrkan med O och så har hon ett par minuter på sig att byta om och fixa allt.

Så jäkla fel jag hade. Jag hann knappt mer än hem från stationen så ringer T och berättar att hennes tåg är försenat med 30 minuter. Alltså skulle hon komma försent till skolan och de skulle ha prov direkt på morgonen så det var ju ingen höjdare. Jag försökte då fråga L om han kunde cykla till skolan så jag kunde köra T till hennes skola, men han hade ju redan ställt in sig på att få skjuts och blev både ledsen, besviken och frustrerad över hur han skulle fixa det med alla grejer. Hade jag varit smart i det läget hade jag ju givetvis tänkt: ”Jag kan köra alla saker till dig i skolan när jag kommer tillbaka.” Men jag hade tydligen glömt att plugga in någon kontakt i hjärnan för det kom jag naturligtvis inte på då.

Istället säger jag till honom, då får du komma med NU och så kör vi bums, men du kommer att få stå och vänta en stund på skolan då, för det är nog ingen som kommit än.
Detta brydde han sig inte om utan svarade att han ville bli körd dit i alla fall.

Sagt och gjort, ut i bilen med sonen och alla saker. Klockan var då 07.43, samtidigt som jag och sonen tar oss ut i bilen på ett högst osmidigt sätt med alla saker men ändå i farten av ljusets hastighet ringer jag upp T och säger att jag kommer till stationen och hämtar henne, jag ska bara slänga av sonen på skolan först.

Bra, säger hon. ”De har nämligen ställt in tåget helt och hållet nu.” Av med sonen och alla sakerna på skolan, kör som jag stulit bilen ner till stationen och hämtar upp T. Nu är klockan 07.48 och jag känner paniken stiga. Det tar nämligen exakt 12 minuter att köra från vår parkering och till trafikljusen efter motorvägen i HBG, men för att ta sig genom stan tar det oftast ytterligare ca 20 minuter. Jag skulle alltså ta mig ner till T’s skola och hem igen och hämta O för att sedan vara vid kyrkan senast 08.30. Detta borde alltså vara helt omöjligt egentligen. Mission Impossible del 7!

Men skam den som ger sig. 08.12 sladdar jag in framför T’s skola och kör i stort sett en scen ur filmen Farsan. Hoppa, hoppa! Vrålar jag medan T nästan får slänga sig ur bilen i farten. (Ni har sett den scenen va? För er som inte har det så lägger jag in den här.)

När T är avslängd ska jag ta mig tillbaka genom staden och ber till någon högre makt om att jag åtminstone ska få gröna ljus hela vägen. Något jag också får, kors i taket. Väl ute på motorvägen igen försöker jag få tag på O för att säga att hon kan börja gå mot kyrkan och att jag kör ifatt henne och kör henne sista biten. Givetvis svarar hon inte och jag känner paniken krypa över mig. 08.24 kör jag av motorvägen i Åstorp, då får jag ett sms av O att hon är hos Nathali och att de undrar var jag är. Tänk det undrade jag också. Ringer upp O men hon svarar fortfarande inte. Ringer till Nathali istället och hon svarar att de står utanför på gatan vid hennes hus och väntar. Jag berättar att jag är där alldeles strax, ska bara köra om Tant Agda i sin orangea volvo från 1972 som hon framför av den hiskeliga hastigheten av 24 km/h. Tyvärr får jag aldrig en chans att köra om damen på grund av oavbrutet möte så jag fick vackert ligga bakom henne i stort sett hela vägen hem till Nathali.

Väl hos Nathali blir det nästan handbromsvändning innan de nästan i farten kan slänga sig in i bilen för vidare färd mot kyrkan. Klockan 08.28 brakar vi in på Kyrkans parkering med skrikande däck (Nästan) och jag gör en liknande utputtning av även dessa två damer. Vid detta laget är jag så stressad så jag måste intala mig själv att jag inte har bråttom hem.

När jag parkerat bilen hemma och precis tagit av mig skor och jacka innanför dörren ringer telefonen. Det är L. ”Kan du komma och hämta mig? Jag mår inte så bra.” Men vad i hela helskotta!

Det var bara att åka iväg till hans skola och hämta upp honom och alla hans saker igen. Tänk om ungen bara kläckt ur sig detta redan innan. Då hade jag inte behövt stressa, då hade jag i lugn och ro kunnat köra T till hennes skola och vara hemma i lagom tid till att köra O till kyrkan utan att behöva låtsas som jag var James Bond eller var med i en ny film av Fast and The furious.

Nu är jag dock så uppe i varv att jag till och med sitter och stresstittar på tvättmaskinen och undrar varför den inte blir klar snart så jag kan slänga in en ny omgång tvätt. Och varför torkar inte tumlaren fortare? Kan inte stressa ner, trots att jag inte har en enda tid till att passa idag, för eftersom L inte mår hundra blir det ingen träning för honom i kväll och O har inget med kyrkan ikväll heller. Jag kan bara ta det lugnt nu, men säg det till min kropp och knopp!

Årets Halloweenpumpor och lite pyssel!

O hittade en länk på FB om hur man skulle göra svävande ljus med hjälp av toarullar, ledvärmeljus, limpistol, sprayfärg och fiskelina. Jag lyckades hitta allt utom fiskelina, men det gick bra ändå. Ljusen fick helt enkelt stå på bordet under Halloweenfesten. Till nästa år kanske de kommer sväva också. Gjorde även ”blödande” blockljus som blev effektfullt.

Lägger ut fotot på pumporna också eftersom en del av er läsare inte har lösenordet till de dolda inläggen och tänkte att det är fler som vill se mina pumpor. Blev faktiskt ganska nöjd i år.

wp-1478868624810.jpg
Redan nu håller jag på att fundera på vad jag ska göra för pumpor nästa år. Jag är alltid ute med allt i sista minuten och det tänker jag inte vara nästa år.

Har en sådan här rökmaskin, men det skvätter så fruktansvärt att nästa år får man nog klä in allt inom en mils radie med galonkläder.

 

Det går mot höst!

Nu händer det saker snabbt i naturen känner jag. Ena dagen 27 grader varmt och andra dagen går barnen till skolan i jacka och fingervantar. Det kallar jag snabba vändningar. Kanske är det lite av charmen?

Dock måste jag erkänna att jag inte är så förtjust i det. Jag gillar ju sol och värme, jag lider inte nämnvärt av det. Det är nog snarare folket i min omgivning som gör, när jag svettas. Ha ha!

Jag har i alla fall lovat mig själv att hur tråkigt jag än tycker det är så ska jag hitta tid till mig själv att komma ut på promenad, i alla fall minst två gånger i veckan. Förra veckan blev det bara 3 och veckan innan 5, men jag siktar på att försöka hålla det flytande nu. Komma in i någon slags rutin, för det är ju egentligen superskönt att komma ut lite. Får väl se hur motiverad jag är när snålblåsten drar runt knutarna, regnet står som spön i backen och det är mörkt som i graven ute. Ni vet vanligt höst och vinterväder i Skåne?

Nåja, idag skiner i alla fall solen och det är en 15 grader ungefär så nu ska jag ge mig ut på en runda. Hoppas ni alla får en superbra dag!