Kopparhatten, Skäralid! (Långt inlägg)

Eftersom vi nu känner att vi börjar bli proffs på det här med att ge oss ut på skogsutflykter tyckte vi i onsdags (22/6) att vi skulle fara ut till Skäralid, Kopparhatten och grilla och njuta av naturen. Det var jag, Camilla, Anna och Eva samt alla våra barn plus ett extrabarn. Totalt 12 barn och 4 vuxna. Det började bra, vi tände grillen, dock efter att ha använt i stort sett alla tändstickor i asken. Efter att vi dränkt ett hushållspapper med tändvätska och satt fyr på så lyckades vi i alla fall få elden att ta sig.

13516183_964892700275590_3316823439791157171_n

IMG_7394

IMG_7404

IMG_7389

13450898_964892753608918_2376687211698489322_n

13466379_964892583608935_7995088158479502966_n

Precis bakom oss där vi satt gick det en bäck. Den var alldeles full av kräftor, och barnen gick på upptäcktsfärd. De påstod först att det var krabbor, men vi fick förklara för dem att det inte var det utan att det var kräftor.

Är det bara jag som tycker att kräftornas ögon är jäkligt obehagliga när de står rakt ut från skallen på dem? Den här krabaten hade i alla fall krupit in i en ihålig stock så den passade vi på att använda som fotomodell. Hen var dock inte helt nöjd med det hela och klippte lite otäckt med klorna mot oss emellanåt. Så efter fotostunden la vi försiktigt tillbaka stocken i bäcken igen och gick på upptäcktsfärd efter andra saker.13524143_10153709630588873_1288652012_oHittade även några mörkt blå sländor. De såg ut som trollsländor men var mycket mindre och alldeles djupt mörkblå. Väldigt vackra men helt hopplösa att få på bild. De var ju liksom aldrig still så man kunde fokusera på dem. Någon av er kanske vet vilken slända det är?
IMG_7447Grymt vackra i verkligheten i alla fall. Solen verkligen glänste i dem. Jag har försökt googla men tycker inte att jag hittar några sländor som liknar dessa.

Det fanns också en svanfamilj med 5 st ungar som var väldigt nyfikna på oss. De kom gärna väldigt nära och tyckte vi skulle dela med oss av vår mat. Det fick dock vara så. Man ska inte mata fåglar i naturen med bröd och liknande. Det är inte bra för dem. När vi inte ville dela med oss av maten så fräste de på oss, så vi försökte hålla oss på avstånd. Man vill ju helst inte bli biten. De kan ju vara ilskna de små liven. Dessa svanar är i alla fall Sångsvanar.

Fram tills nu flöt allt på som det skulle, inga missöden förutom en å annan tappad korv i grillen och tallrik med potatissallad som åkt i backen. Men i det stora hela inga större olyckor. Inte ens ett skrapsår eller liknande. Så vi tänkte: ”Vi ökar på svårighetsgraden lite”. Det vill säga, klättra upp på åsen och kolla utsikt och natur.

En liten uppsamling innan vi ska ge oss ut i naturen.13510972_964892823608911_3399304073613026760_n

13507180_964892426942284_7859429991377804188_n

13511023_964892853608908_8656865318158332114_nNär vi stod där på bron och skulle ge oss upp i terrängen så kläcker plötsligt L, O, Nathali och Simon ur sig: ”Men vi vill inte klättra upp där, kan inte vi få gå runt sjön istället?”.

”Jo, men visst!” Tyckte vi. De är ju så stora att de faktiskt kan ta vara på sig själva rätt bra.
Så klockan 12.39, för att vara exakt, så delade vi på oss. De fyra utforskarna gick på sitt håll och vi andra 12 började vår klättring upp på åsen. Gud i himlen så brant. Kvavt och svettigt var det också.

IMG_7421

IMG_7431Den här bilden är lite kul faktiskt. Den kan bli en ordentlig synvilla. Är bilden tagen nerifrån och upp? Eller uppifrån och ner? Jag vet, vet ni?

IMG_7417

När vi kom tillbaka bestämde även vi oss för att ta ett varv runt sjön. Så otroligt vacker miljö. Rogivande och underbart. Skulle kunna vara på denna plats precis hur länge som helst och bara tänka, fota och lugna ner mig.

När klockan var två (Alltså 14.00) så var vi tillbaka vid utgångspunkten och tänkte fika lite. Dock tyckte jag det var en aning konstigt att de fyra upptäckarna inte var tillbaka än. De borde varit tillbaka långt innan oss eftersom vi först hade varit uppe på åsen innan vi gick runt sjön och de skulle bara går runt sjön. Jag sa detta till Camilla och vi började försöka nå dem på deras telefoner. Simon – direkt till röstbrevlådan. L – direkt till röstbrevlådan. Nathali – direkt till röstbrevlådan. O – Jaaaaa! Det gick fram signaler. Skitbra tyckte vi. Tills vi insåg att det var vi som hade hennes telefon. Inte riktigt lika bra längre.

Vi överlade en stund och bestämde att jag, Camilla, T och Robin skulle börja gå och leta efter dem. Hur långt kunde de egentligen ha gått liksom?

T, sprang i förväg medan jag och Camilla försökte komma fram på nån av deras telefoner medan vi också begav oss iväg. Efter att vi gått en stund kunde vi konstatera att även T nu var väck. Jädrar vad den ungen kan springa om hon vill. Så var hon var och letade efter de andra någonstans hade vi inte en aning om. Efter en stund ringer T till mig och talar om att hon fått tag i L. De har andra har ingen täckning alls på sina telefoner och L har bara 1% – Lysande.

De hade i alla fall följt blå slinga, men vikit av från den och när de sedan kom ut på stigen igen så hade de inte en blekaste aning om från vilket håll de kom eller var de var. De var rätt skärrade men T hade bett dem att bara stanna där de var så skulle vi komma och hämta dem.

I ungefär samma veva fick jag också tag i L innan hans telefon dog. Jag fick ungefär samma version av honom som T fått men jag lyckades också få fram att de gått över en bro och att de nu satt och väntade vid en stor sten vid ett litet träd. Jo, jag tackar för den målande beskrivningen. Hela jävla skogen är ju full av stenar träd och broar.

Jag kunde bara återupprepa det T sagt, att om de inte vet var de är så ska de stanna på den plats de är och vänta tills vi kommer. Vi kommer att följa blå linje tills vi hittar dem.

Vi fortsatte gå och även ropa efter dem. Efter en stund fick vi svar, men vi kunde inte lokalisera var det kom ifrån, så det var bara att fortsätta gå. (Senare visade det sig att det inte ens var de som svarat utan helt andra personer som bara tyckte det var kul att svara när vi ropade efter de andra).
Ungefär då kom även T tillbaka, hon hade sprungit en jäkla bit visade det sig. Hon hade hört oss ropa och trodde vi hittat dem och därför vänt igen. Tyvärr var ju så inte fallet.

När vi gått i ca 1 timme och 30 minuter började vi misströsta. Hur jäkla långt hade ungarna egentligen gått? De hade ju haft ungefär samma tid på sig att ta sig någonstans som vi nu gått eftersom det var den tiden vi var borta uppe på åsen. Vi gick i tio minuter till och kom då fram till att vi nog skulle ringa 112 för att få hjälp. Det var alldeles för varmt och vi hade ingen dricka med oss och vi visste inte hur länge till vi skulle behöva gå förrän vi stötte på dem.

Anledningen till att vi valde att ringa 112 och inte de andra som stannat kvar vid grillplatsen var att vi inte hade någon täckning på mobilerna. Det var totalt lönlöst att ens försöka. Så de enda man kunde ringa då var 112.

Kändes inte så jättekul att inte kunna meddela de andra heller om hur det gick. Det var rätt utelämnande. Tänk vad beroende vi egentligen blivit av dessa mobiler.
Medan Camilla ringde 112, och blev kopplad till polisens kö så kom två vandrare som vi stoppade och frågade om de sett fyra förvirrade barn någonstans på vägen. Jodå, det hade de faktiskt. Några kilometer bort. Då bestämde vi oss för att lägga på, eftersom kötiden var ungefär lika lång som sträckan vi behövde gå för att ta oss till barnen. Så vi fortsatte knata på och efter ungefär 15 minuters gång och ropande fick vi svar och barnen kom rusande mot oss. Irriterade över att vi tagit så lång tid på oss att hitta dem.

Jo, men hallå!? Vi har ju fasiken bara gått och gått och gått. Helt slut var vi i värmen men ungarna var utvilade och pigga. De hade ju suttit och väntat bara från det vi ringde tills vi hittade dem.
Vi vände och började gå tillbaka igen. Barnen kunde konstatera att de inte hade en susning om var de egentligen gått och om de varit på platserna förut.
Som tur var så gick vi förbi en källa på tillbakavägen så vi kunde stanna och dricka. Vid det laget var jag rätt yr i huvudet och var bortdomnad från midjan och neråt. Terrängen vi gått i var bitvis väldigt svår att ta sig fram i och det var ju inte en asfalterad cykelbana precis.
IMG_746313450051_964893123608881_2200218250797124459_n

Vattnet var alldeles iskallt och smakade ungefär som isbitar från frysen. Mums!

Väl tillbaka igen började alla sms och samtal trilla in som vi alla försökt få fram till varandra under räddningsauktionen. Detta höll på fram till halv sju på kvällen. Visst är tekniken fantastisk?

Som tur var så höll vi alla huvudet kallt, ingen blev hysterisk, ingen blev direkt jätteorolig och vi kunde åka hem lika många som vi kom dit. Några erfarenheter rikare och en aningen tröttare. Men vi har inte gett upp. Vi kommer att ge oss på fler utflykter. Det finns inget som skrämmer oss! Vi kommer nog bli skogsmullar på heltid. Sedan är det ju så fantastiskt billigt nöje. Mat måste man ju ha ändå och om man äter den hemma eller tar den med sig kan ju kvitta., Man behöver inte åka långt för att hitta ställen och vi är alla tillsammans och har roligt.

Visst hade det varit kul att göra andra saker som kostar något också, men är man pank så är man. I år får nog barnen nöja sig med att bara umgås med varandra och oss vuxna i skog, mark, park och strand. Även om det hade varit kul att kunna åka till Liseberg, köpa en glass eller liknande. Men det får kanske bli nästa år.

Det här med utflykter börjar bli en vardag!

I måndags förra veckan drog jag, Camilla och Anna iväg på utflykt med våra barn. Vi tänkte åka till en Nationalpark som fanns listad på platser att besöka i Skåne. Men som vanligt när vi gör något så blev det ju helt galet. Först påstod GPS:en att vi var framme när vi stod mitt på en väg och sedan hittade vi i alla fall inte. Givetvis har man en underbart snäll dotter som dokumenterar det hela.

Man tackar för det älskade T!! Ska göra dig en tjänst en annan gång. Heart

Till slut hittade vi till en plats vid vattnet i alla fall där vi kunde fika. Inte den plats vi tänkt oss men det fick duga. Där hittade vi både huggormar, stora spindlar och trollsländor.

Dock tröttnade barnen ganska snabbt då platsen att springa runt på och leka var rätt begränsad, så vi drog ganska snabbt vidare till Ängelholms hembyggdspark istället.
Det roliga med att ha med sig så många barn i olika åldrar är att det faktiskt är de stora som leker mest. Hur kommer det sig?

Här har vi i alla fall tre något galna ryttare. De har inte heller en susning om vad de egentligen pysslar med. Sedan bjöds det på någon form av dans också. Fråga inte vad för det vet de nog inte ens själva. Men jag tror det skulle föreställa linedance och vals.

Andra människor som kom och gick blev nog bortskrämda efter en stund. Det känns som vi är som en hel vårdinrättning med psykpatienter när vi är ute någonstans. (Inget ont om psyksjuka, så inga påhopp om det tack. Ta det med lite ironi.)
IMG_7297Sedan undrar jag, varför är det alltid T man ska hitta högst upp i allting? Man skulle kunna tänka sig att det är de mindre barnen, men nej då. T är alltid högt och lågt. Allt på en å samma gång och inte sällan gör hon illa sig eller fastnar. När ska ungen lära sig?
Häxan var inte hemma heller så vi kunde utan bekymmer knapra i oss av hennes hus. Men det var ju inte alls lika spännande som om hon vore hemma.IMG_7301IMG_7373

O lyckades i alla fall ta ett snack med Bambis vänner. Tyvärr råkade jag skrämma bort den när jag smög närmre.

Jag vet inte vad som händer varje gång en kamera kommer fram, men det känns som ingen i sällskapet kan ta det seriöst på något sätt. Men kul som fan har vi i alla fall på våra utflykter. Kan bara konstatera också att jag själv ser ut som en strandad blåval.

Mina mediciner har gjort att jag gått upp rejält i vikt det senaste året och då vägde jag för mycket redan innan. *Gråååt*

Lyckades dock få två fina bilder på min vackra O. Tänk om bara ett par dagar fyller hon 14 år. Var har tiden tagit vägen?

Ännu mer skog.

Kan ni tänka er, i lördags var vi också ute och bekantade oss med naturen. Först drog jag, T, L, Terese och Melvin till Pålsjöskog i Helsingborg och sedan fortsatte vi vidare ner till Gröningen.

Här har vi min lilla smurf. Han ser verkligen ut som en smurf i sin Sverigemössa. Trots stödet verkar det inte gå så bra för Sverige i EM har jag förstått? Jag själv tittar ju inte på fotboll om det inte är OS- eller VM-finaler. Är inte sådär grymt inspirerad av fotboll faktiskt.

Skylten med varning för ankfamiljen tycker jag är sååå söt. Fast skylten som varna för igelkottar som sitter på Elineberg är lite sötare. Ska se om jag har vägarna förbi den en dag så jag kan fotografera den också.

När jag bodde i Åtvidaberg, vet jag att det på något ställe sitter en skylt som varnar för grodor. Någon som sett den? Den satt inte i Åtvidaberg, men någonstans i krokarna omkring. Kommer ihåg det sedan man körde motorcykel. Väldigt praktisk med den varningen då eftersom det blir så satans halt när man kör på grodorna när de går över vägen. Låter lite halvt makabert, jag vet, men så är det.

När vi sedan kom in till Helsingborg (Gröningen) så hade mitt batteri i kameran bara några få procent kvar så det bidde inga bilder från det mer än den här bilden. Regnet hängde i luften även denna dag, men Danmark hade bra väder. Syns lite dåligt på bilden bara, men det sken så fint hos dem.

13517742_10153693042638873_580941676_o

På tal om batterier. Min telefon drar fortfarande ur allt jäkla batteri på en halv kvart trots allt de bytt i den. Lite irriterande man jag orkar inte lägga mer energi på det nu så nu har jag köpt ett skal med inbyggt batteri till den. Antagligen ett som inte är så där hysteriskt bra då det bara kostade 119 kr på cdon, men jag tänkte att jag måste testa i alla fall. Många andra sidor har också sådana skal, men de kostar allt från 500 till 1000 spänn. Misstänker att de är bättre, men så mycket pengar har jag inte att lägga på ett sådant skal, så nu ska jag testa detta så får vi se.

Det har dock inte kommit än. Köpte det i Söndag, men än är det inte skickat från dem, jag hade ju hoppats på att det skulle ha kommit innan vi drar och firar midsommar, men tji fick jag.  Nu får jag istället fortsatta att ha laddsladd med mig som en jäkla livlina hela tiden.

En skogspromenad.

I fredags tyckte jag inte att barnen bara kunde sitta och häcka hela dagen så på eftermiddagen trotsade vi den tryckande kvavheten och regnet som hotade med att komma med att dra upp i Tingvalla.

Vi var helt ensamma förutom en ryttare och så alla skogens djur. Tyvärr hittade vi inget annat än en liten skalbagge som kravlade runt på stigen. Vi hörde dock en å annan pippi.

T tyckte att vi skulle gå upp på ett berg hon visste om och kolla på utsikten. Enligt henne skulle den vara sååå fin. Men det kan ju vara så att det är ett antal år sedan hon var på den platsen, för när vi kom dit….

IMG_7237… det var ju inte direkt långt man såg, men det var ju fina träd i alla fall. Ha ha!!

I ungefär två timmar var vi ute och gick och det var så skönt, trots att man inte visste om det skulle börja regna eller inte. Men vi klarade oss ifrån det. Även lite konst från åttorna på Tingvallaskolan hittade vi på vår promenad.

IMG_7243

Om det är tänkt att de ska tas bort sedan eller ej förtäljer inte historien, men det hoppas jag, så de inte står där och ”skräpar ner” naturen när träet börjar bli dåligt om ett tag. Den lilla baggen vi hittade döpte barnen till Anders. Undra om de tyckte de liknade varandra?

IMG_7238 Själv har jag lite svårt att se likheten dock.

Pinsamt!

När man tar mod till sig och skickar ett långt, långt sms till sin bästa vän med något jag oroat mig för sjukt länge och mått dåligt för.
Har haft lite symptom på olika saker och ville höra hennes åsikt och om hon vill följa med mig när jag ska till läkaren på tisdag och så råkar man skicka det till helt fel person – Sonens innebandytränare. Vill bara sjunka genom jorden just nu. Men det som inte dödar, det härdar va?

Vill bara dra något gammalt över mig, hur ska jag kunna möta denna människa igen utan att situationen ska bli sjukt pinsam? Varför måste personerna ha samma namn och varför kunde jag inte kolla bättre vem jag skickade sms:et till?

Tror jag går och lägger mig under täcket och har lite ångest en stund.

På tippen!

Även vi i Åstorp har fått bom nu på tippen. Man måste skanna sitt körkort för att komma in. För privatpersoner är det ju gratis, det ingår i sopavgiften, men för företag är det avgiftsbelagt. Dock är det ingen som kolla detta. Även företagen kan alltså skanna sitt körkort i den skannern som det står ”privatperson” på.

Känns ju sådär att de lägger pengar på ett sådant system och så går det hur lätt som helst att fuska sig runt det? Lustigt!

En en annan lustig sak som hände när jag stod där slängde mina saker var att det kom en äldre dam på cykel som skulle slänga lite saker. Ja, just att det kom en dam på cykel är väl inte så lustigt i sig, men medan jag stod och tryckte in alla mina pappersförpackningar i den ena containern så kom hon fram till mig. Lite smygande bakifrån och nästan viskar i örat på mig:

” – Jag tittade lite i din bil.”
Varför i hela friden då? tänkte jag, men sa inget. Kände mig mest bara konfunderad.
” – Jag såg att du har en kudde i din bil.”
” – Jaha?” Svarade jag och undrade vart hon ville komma.
” – Jag tar den gärna.”
” – Den ska inte slängas, den ligger alltid i min bil.” svarade jag.
” – Men varför har du med den till tippen om den inte ska slängas?”
” – Som jag sa, den ligger alltid i bilen och jag behåller den gärna.”
” – Alltså, jag tar den gärna.”
” – Jo, du sa det och jag sa att jag behåller den gärna.”
” – Fy, vad du är otrevlig, tänk om folk bara kunde lära sig att dela med sig istället”.Sedan vände hon på klacken och gick, medan jag stod kvar och undrade vad sjutton som egentligen hände.

Nåja, jag har min kudde kvar i alla fall.  Grin