Har inget vettigt att skriva men …

Vilket väder vi haft den senaste veckan. Helt fantastiskt, så här vill jag ha det jämt, jag är inte byggd för kyla. Nu vet jag att lite lyligare väder är på väg in så det gäller att ta till vara på de dagar man får med bra väder. 

Igår åkte jag och tjejerna ner till stranden en stund på kvällen, jag kände på vattnet men något dopp blev det inte. Det var iskallt, fötterna blev röda på bara ett par sekunder och det kändes som hjärnan skulle få en chock. Ändå bär der flera barn som badade. Känner inte barn att det är kallt?

Det är även när det börjar bli så här bra väder man inser att man vill gå till frissan och klippa sig och färga bort allt det gråa håret, samt köpa sig lite t-shirts. Men tyvärr så blir det inget med det. Pengakontot är tvärtomt och det suger, på riktigt! 600 kr kvar tills pengar kommer in nästa gång och det måste räcka till mat och bensin så jag kan ta mig till mina aktiviteter jag har i samarbetet med AF och FK.

Mötena gör mig fortfarande helt utmattad och jag kan sova flera timmar i sträck efter mötena. När tror ni det vänder? Är så trött på att vara trött. Alla säger att motion hjälper – in my ass att det gör. Jag har de senaste två veckorna verkligen kämpat på med promenader men inte sjutton blir jag piggare, så är det bara ett påhitt att man blir piggare av motion eller är jag verkligen så körd i botten att dessa promenader ger mer skada än nytta? Jag vet verkligen inte, men jag kommer i alla fall kämpa på med dem, har jag tur kanske jag län tappa något kilo eller två och det hade varit fantastiskt.

Jag och Camilla har även tagit några rundor till det ena utegymmet vi har här i kommunen. Riktigt nice, och man känner sig duktig efteråt. Förutom den grymma träningsvärken man får. Har även konstaterat att jag varken har kondis eller styrka längre. En armhävning är ungefär vad jag orkar göra – EN! Jag hoppas ju att det blir bättre md tiden.

Vi har dock kommit på en dålig, eller i alla fall en sämre, sak med utegymmet. Det ligger så öppet så när solen gassar finns det ingen skugga alls och gymmet blir i stort serr oanvändbart. Det hade varit bättre om de lagt det i skydd al lite träd eller liknande. Eller möjligen satt ett tak över. Då hade det även varit lättare att använda det även om det är lite sämre väder med regn.

I min playlist v.19 – Come Along!

Titiyo – Come Along
Utgiven: 2001
Varför:  Egentligen inte en av de bästa låtarna i mitt tycke, men det ligger så mycket mer bakom denna text.
Jag har sedan mitten av 90 – talet ”levt” mitt liv väldigt mycket på nätet. Hängde på många chatter och när livet hade sina dippar och man inte hade någon vän i det verkliga livet att anförtro sig åt så var det många gånger lättare där. Framför allt under de år jag hängde på IRC. Där var man väldigt anonym, något som ibland gjorde det lättare att öppna sig. Några av dessa personer har jag kontakt med idag också, men långt ifrån alla.
Det var ett tag  ungefär i samband med att denna låt kom ut när jag tyckte det mesta var skit och jag hade ett par personer jag pratade med. Personer som nästan visste mer om mig än mig själv.

En dag när jag loggade in låg ett meddelande och väntade på mig med en länk till denna låt med hänvisning att jag skulle lyssna på texten och att personen i fråga verkligen menade det. Tyvärr lyckades inte denna person hjälpa mig i det läget hur mycket personen än försökte och jag kan många gånger ångra idag att jag inte nappade. Det finns många varför i mitt huvud, men i alla fall. Därav står denna låt mig väldigt varmt om hjärtat. Personen riktade det verkligen till mig och ville och kämpade. Så förlåt för att jag inte lyckades ta steget och förlåt för att du fick höra på allt mitt gnäll. Nu tror jag inte att du läser detta, men TACK för allt du gjorde och för att du ville. FÖRLÅT för att jag bara drog mig mer och mer undan.

Cobra Kai

I onsdags släppte Youtube Red serien Cobra Kai. Som jag skrivit innan har jag ju hypat lite över den, mest för att jag på 80-talet fullkomligt älskade Karate Kid. När jag läste att det skulle komma en uppföljare i form av en serie var jag först lite skeptisk men eftersom huvudkaraktärerna skulle spelas av originalskådisarna så tänkte jag att det kunde bli intressant. Serien ses också mer ur Johnnys perspektiv än Daniels och det har vi ju inte sett innan.

Efter första avsnittet var jag fast. Originalstoryn vävs in så otroligt bra med det nya. Så mycket humor men ändå så seriöst. Man förstår Johnny på ett helt annat sätt och kan på sätt och vis känna sympati för honom – nästan. Det är aldrig ok att bete sig som en skit, men man förstår varför han blev som han blev.

Daniel kan jag inte riktigt greppa. I vissa av avsnitten förstod jag honom inte alls, i andra blev det plötsligt helt logiskt och ibland ville jag bara skrika åt honom att inte bli som Johnny. De 10 avsnitten tog slut alldeles för fort och nu sitter jag här och vill ha säsong två, något de inte ens bekräftat att de ska göra ännu, men jag håller tummarn stenhårt.

Serien slutade med så många stories och cliffhangers att spinna vidare på och jag vill verkligen veta. Redan första dagen åkte betyget på IMDB upp till runt 8 och nu, nästan en vecka senar, är betyget uppe i 9.3. Görs inte en säsong två kommer jag bli grymt besviken även om jag givetvis är otroligt glad och tacksam att jag fick chansen att se dessa avsnitt i alla fall. Nörd som jag är!

Att göra en uppföljare så här många år efteråt är inte lätt. Den äldre publiken som älskade originalet brukar ofta bli besviken pp att originalstoryn förstörs och den yngre publiken brukar inte fatta, för ingen har sett originalet, men denna fungerar verkligen och jag tror att jag pratar för både den äldre och yngre generationen här.  De har vävt in tillbakablickar från originalfilmen som gör att man får helt andra vinklar i hur karaktärerna ser på situationerna de befunnit sog i och de spinner vidare på storyn på ett väldigt realistiskt sätt.

Så ni som inte sett den än, gör det. Ni kommer inte bli besvikna, framförallt inte om ni gillade Karate Kid.

Lägger avsnitt ett här så får ni själva bilda er en uppfattning.

Banzai på er!

Först går det upp, sedan går det ner …

Så sjukt trött! Jag har ju börjat gå på lite olika workshops m.m. via det här programmet som FK har i samarbete med AF. Tanken är ju att återgå till arbete igen och just nu håller jag på att ”kartläggas”. Fanns onekligen rätt märkligt. För tillfället är jag där två dagar i veckan, två timmar åt gången och jag tror inte jag varit så trött någonsin.

Jag orkar verkligen ingenting. Efter att jag kommit hem från dessa möten skulle jag kunna sova flera dygn i sträck. Är det ens normalt? Jag försöker bli mer aktiv, det är ju viktigt med motion o.s.v. men det gör mig ju än mer däckad.

Ta idag till exempel, gick upp klockan 09.00 ungefär och fick på mig trängiskläderna så jag kunde ge mig ut och gå min runda, (Har hittat en runda på ca 6 km att gå som inte är allt för ångestframkallande.) när jag kom tillbaka blev jag sittande utanför på trappen i solen en stund innan jag gick in och fixade något att äta. Satte mig sedan ute igen i solen innan jag orkade ta mig in i duschen och nu ligger jag här på sängen. Orken är helt borta. Jag har massor att höra, massor jag vill göra men det går inte och det ger mig panik.

Hur ska man kunna finna människor att integrera mig med om jag inte ens orkar hålla mig vaken? Är så börbaskat trött på det här nu. Ja, jag vet att det tar tid att ta sig ur en utbrändhet, men det här är ju inte jag.

Min samtalskontakt jag har under mina möten var ytterst snäll och hjälpsam med att visa på en bild var jag befinner mig. Visst är det praktiskt när andra kan berätta när man inte vet själv?

Hon slängde i alla fall upp denna bild och pekade. ”Här ungefär befinner du dig. Du har ännu inte kommit till den punkt där du accepterat att du inte är den du en gång varit.”Det är nog sant. Jag har ytterst svårt att ta in min situation. Det här är inte jag, inte på långa vägar. Jag vill egentligen ta risker, hitt på saker utan att planera så himla mycket i förväg, jag vill kunna ha många människor omkring mig, vänner …

Så är det ju inte idag! Idag klarar jag inte för många människor på en gång, jag sitter oftast själv och blir trött av att bara göra en konversation och det är ju inte jag. Det är orättvist! Jag vill ju så mycket! Jag vill vara social men har blivit en ensamvarg. Är det ok att tycka livet är skit ibland? 

Idag är verkligen en sådan där dag då man bara behöver en kram och någon som finns där utan en massa krav på att man ska vara aktivt tänkande och att man inte behöver ha en konversation. Helt enkelt någon som bara står där vid sidan och plockar upp bitarna. Men var finns du? Det är frågan det.

Nu ska jag i alla fall ta på mig leendet och gå ut i verkligheten en stund – affären,  och låtsas att jag har världens bästa liv.

Puss på er alla fina där ute 😘

I min playlist v.18 – On My Own!

Ashes Remain – On my own
Utgiven: 2012
Varför:  Lyssna på texten. Den tilltalar mig på ett sätt inte många låtar gör. Det känns lite som jag känner mig mellan varven. Lade faktiskt in texten till den bara för att göra det tydligare.

”On My Own”
There’s gotta be another way out
I’ve been stuck in a cage with my doubt
I’ve tried forever getting out on my own.
But every time I do this my way
I get caught in the lies of the enemy
I lay my troubles down
I’m ready for you now.

Bring me out
Come and find me in the dark now
Everyday by myself I’m breaking down
I don’t wanna fight alone anymore
Bring me out
From the prison of my own pride
My God,
I need a hope I can’t deny
In the end I’m realizing I was never meant to fight on my own

Every little thing that I’ve known is every thing I need to let go
You’re so much bigger than the world I have made
So I surrender my soul
I’m reaching out for your hope
I lay my weapons down
I’m ready for you now.

Bring me out
Come and find me in the dark now
Everyday by myself I’m breaking down
I don’t wanna fight alone anymore
Bring me out
From the prison of my own pride
My God,
I need a hope I can’t deny
In the end I’m realizing I was never meant to fight on my own

I don’t wanna be incomplete
I remember what you said to me
I don’t have to fight alone

Bring me out
Come and find me in the dark now
Everyday by myself I’m breaking down
I don’t wanna fight alone anymore
Bring me out
From the prison of my own pride
My God,
I need a hope I can’t deny
In the end I’m realizing I was never meant to fight on my own

Förlåt mitt tjat!

Jag har svårt att ta mig samman, och jag har svårt att vara kreativ, på alla plan. Förlåt mitt att jag kanske upprepar mig och tjatar, men jag kan inte släppa det här med Avicii. Det berör mig så enormt. När det pratas om honom i media kommer tårarna på en gång. Varje gång jag ser en bild på honom, och det är ofta med tanke på att det är det enda som syns i de flesta flöden, framför allt på instagram, så kommer tårarna. Och det är inga stillsamma tårar, nej, det är fulgråten som kommer. Jag fullkomligt bryter ihop.

Jag kände inte honom, han var inte ens den artist jag lyssnat mycket på, men han var ett musikaliskt geni och verkar vara en så otroligt ödmjuk människa. Det går inte att förklara för jag vet verkligen inte varför jag reagerar så här. Det här är till och med värre än när Paul Walker dog och då sörjde jag länge.
Jag har flera videos i min mapp ”Titta senare” på youtube, de har legat där ett tag, sedan innan han dog faktiskt, det är framför allt interljuver, och nu kan jag inte förmå mig till att titta på dem. När Tims föräldrar gick ut med sitt brev igår så bara brast det för mig. När ska detta börja tas på allvar?

Jag vet ju själv hur det är. Inte hur han hade det givetvis, jag kan aldrig jämföra mig med honom, inte på några plan alls, förutom att jag vet hur det är att känna att det liksom inte går längre. Jag vet hur det känns när folk runt omkring tycker att det bara är att köra på medan man själv vill låsa in sig i en garderob och inte ens vill prata med sig själv. Just det där att folk lyssnar, men de hör inte – förstår inte. Om det handlar om att inte vilja förstå eller att man inte vet hur man ska göra vet jag inte. Men ibland räcker det med att bara säga: ”Ok, fine, vi skiter i det här och det är okej”. Det är en början, sedan behövs det såklart mycket, mycket mer, men man måste börja någonstans. Framför allt att någon verkligen VISAR att de har hört dig.

Man skulle ju aldrig tvinga en person med brutet ben att springa ett maraton, så varför ska en person med en trasig själ behöva göra det den inte klarar? Jag kan för mitt liv inte förstå det.

Jag är arg! Framför allt på vissa personer i hans team och då framför allt en människa. En människa som yttrade något så oerhört korkat som ”Varför sa han inget? Då kunde vi ha hjälpt honom.”. Nej, bara nej! Titta på dokumentären igen kära du. Han säger klart och tydligt att det kommer bli hans död, det syns med all tydlighet hur han mår och du kör över honom. Jag förstår att du gjort ditt Instagramkonto privat. Antar att det är fler som har ungefär samma åsikt som jag och jag antar att du fått många mindre snälla kommentarer, men jag säger såhär: Det kan du gott ha din Djävel!

R.I.P Tim ”Avicii” Bergling!

OFF!

Jag har inte orkat. Jag är inne i en sådan där period igen där allting är mest trist och tråkigt. Sådär att man inte riktigt vet vad man ska ta sig till riktigt, energin att göra något finns inte och det mesta är trist. Vi som gjort så mycket. Vi har varit iväg på innebandycup i Mölndal t.ex. Men jag har inte funnit orken att skriva om det. Inte heller veckans låt. Sedan dog Avicii mitt i allt och även fast jag inte känt honom personligen fullkomligt däckade det mig.

Kanske kan det bero på att jag känner igen mig ibland i hur han känt det? Har ni sett hans dokumentär? Alltså fy fan säger jag bara, hur kan det ha fått fortgå? Det undgår mitt förstånd. Varför har inte hans nära och kära strypt vissa andra personer i hans närhet? Varför? Så många varför?

Avicii är inte den artist jag i första hand lyssnar på men för den saken skull tycker jag inte att hans musik är dålig. Han var för sjutton ett geni utan dess like. Jag lider med vad han fått gå igenom, vad hans nära och kära går igenom nu och jag är arg för att han inte bara kunde få hjälp och bara få göra det han ville utan den enorma press på sig som han hade. Det är inte rättvist!

Ni får ha överseende, jag kommer tillbaka igen, men jag är lite off för tillfället.

Tjingeling på er så länge!