Det är alltid intressant att gå igenom gamla Word-dokument.

Den där när man går igenom gamla dokument i sparade filer på datorn och man hittar dokument daterade 1994. Man öppnar och börjar läsa, efter ett par sidor inser man att det är början på någon form av novell och känner, fan den här har potential. Undra vad den här går ut på?

Sedan trillar poletten ner, det är en skrivuppgift jag hade i skolan. En novell som aldrig blev färdig. Jag blev så grymt besviken när jag kom på det. Jag ville ju veta vad som hände ju. Den är ju långt ifrån en höjdare, Hallå, jag var bara 17 år när den uppkom och jag har aldrig haft kunskapen eller viljan att bli författare, men bara känslan över att komma ihåg att man själv haft en tanke, en idé …
Så nu är frågan, ska man försöka skriva färdigt den? Jag har ju egentligen inte en aning om vad tanken var med den, vad poängen egentligen skulle vara. En sak är säker, jag hade bättre fantasi som barn/tonåring.

Bjuder på första sidan av det jag hittade. Lova att inte garva! Eller ni får garva, men håll det för er själva. Tänk på att jag bara var 17 när detta skrevs, så gramatik och övrigt kan vara lite off.

——-

”Kapitel ett

”Aron, skruva ner!” Skrek jag och sparkade hårt i väggen in till min tvillingbrors rum. Egentligen borde jag ha förstått att det enda den handlingen skulle leda till var att jag skulle skada mig själv. ”Fan!” Utbrast jag och gnuggade händerna mot vaden när smärtan snabbt spred sig upp från hälen. Oljudet som dånade mellan väggarna inne i Arons rum var verkligen öronbedövande och gick helt enkelt inte att överrösta. Jag hade kunnat smälla av en bomb utan att det hade fått honom att reagera.

”ARON, För helvete!” Jag tittade snabbt på klockradion bredvid sängen, tjugo över två på eftermiddagen, innan jag grymtade och tryckte kudden över huvudet som dunkade. Jag kände även ett kraftigt illamående lura någonstans i magtrakten.

Helvete, hade jag verkligen druckit så mycket igår? Jag hade ett svagt minne av att jag hade tagit några cider, hur många? Tre kanske? Sedan hade jag delat på en flaska vin med Tilde. Åh, vänta? Sam och Tex hade haft shot-tävling också som jag hängt med på, hur många shots hade det blivit? Och så var det ju ölpingisen … Shit! Jag hade nog druckit betydligt mer än jag först trott och betydligt mer än vad jag var van vid.

Illamåendet steg i halsen medan jag försiktigt satte mig upp i sängen för att dra på mig en tröja så jag kunde gå in slå ihjäl idioten i rummet bredvid. Eller åtminstone klippa av sladden till hans förbannade el-gitarr.

”AAAAAAAAROOOOOON” Vrålade jag igen medan jag stapplade ut ur mitt rum med händerna tryckta för öronen för att liksom hålla huvudet på plats och stänga ute det värsta av oljudet. Jag tog sats och sparkade upp dörren, som stod på glänt, till hans rum.

”Aron ditt pisshuvé! Skru …” Jag avbröt mig mitt i meningen, för den som stod i min brors rum med el-gitarren i händerna var inte Aron, nej definitivt inte. Mitt i rummet, med ena benet uppe på Arons säng och gitarren över knät stod en av de snyggaste killarna jag sett. Jag tvärstannade, oförmögen att göra något annat.

 ”Åh, förlåt! Störde jag dig?” utbrast han förvånat, med ett litet retsamt leende, när jag brakade in genom dörren. Han drog handen genom det ljusbruna håret som stod åt alla håll och med en lugg som trillat ner i ögonen på honom. Hans ljust blå ögon synade mig från topp till tå medan han lade ifrån sig gitarren på sängen.
Generad insåg jag att jag stod där iklädd endast trosor och en alldeles för kort t-shirt så jag korsade armarna över bröstet, som om det skulle hjälpa, medan vi båda fortsatte att studera varandra under tystnad.

”Förlåt!” Sade han igen. ”Jag visste inte att någon mer var här, väckte jag dig? Du ser lite …öh, sliten ut?” Hans leende avslöjade två smilgropar och han sträckte fram handen för att hälsa medan han bet på en silverring han hade i läppen.

”Liam.” Sa han. ”Vi är de nya grannarna. Vi bor mitt emot”. Han viftade lite med den vänstra handen mot fönstret, genom vilket man kunde se hans hus.

När jag inte tog hans hand lät han den sjunka igen och han stoppade ner båda händerna i framfickorna medan han harklade sig lite generat. Själv vände jag på klacken och sprang i panik tillbaka till mitt rum där jag drog igen dörren efter mig med en smäll innan jag sjönk ner på sängen igen och kände mig som stans största loser. Vad sjutton hade det tagit åt mig? Varför hade jag inte hälsat på honom? Jag grymtade åt min egen dumhet innan jag kände illamåendet stiga igen.”

——-

Helt ärligt, jag skulle bra gärna vilja veta vad tanken och poängen bakom denna story var. Faktiskt! Just nu har jag inte en enda aning på vad jag tänkte då.

I dagsläget finns det 10 skrivna datorsidor. Detta jag la in här är den första, trots övriga sidor ser jag inte exakt vad den egentligen kommer handla om. Inte mer än att det är något mystiskt med den där Liam, att tjejen det handlar om är en liten diva och att hennes tvillingbror älskar musik. Det är väl typ det. Storyn kan ju egentligen gå åt vilket jäkla håll som helst. Ha ha!

Det jag insåg när jag läste var att den är väldigt out of date vad det gäller teknik, film, serier, o.s.v. så jag funderar på att uppdatera lite. Vem använder klockradio idag? Är det någon som gör det? De pratar även rätt mycket i sladdtelefon. Det borde nog bytas ut mot mobiltelefoner. Serier de tittade på i det jag skrivit var bland annat ”Tre kronor” och ”Rapport till himlen” (Någon som kommer ihåg den?).

Man kanske ska ta hjälp av barnen och skriva färdigt? De har säkert betydligt bättre fantasi än vad jag har att utveckla storyn. Det hade varit spännande att se om den faktiskt hade kunnat bli färdig. Jag hade ju kunnat lägga den på Wattpad? Inte för att jag tror att den kan bli någon hit, utan mer för min egen skull. Att få ett avslut, jag är dålig på avslut. Desto bättre på att dra igång saker.

På något sätt saknar jag att skriva, jag skrev otroligt mycket som barn och tonåring men varken tiden, orken eller fantasin finns där längre. Det är egentligen synd.

Respekt!

Det finns många personer som för mig inger respekt. Inte för att man är rädd för dem utan för att man beundrar dem. Speciellt personer som vågar vara lite annorlunda och göra det som andra anser konstigt och onormalt.

Bland annat ses det som konstigt och onormalt att ha många barn och speciellt om man får barn som ung.
Jag har några personer i min närhet som har valt att gå emot strömmen trots omvärldens reaktioner.

Karin och Stefan McKey  (och deras barn) är  dessa personerna.

De har valt att ha många barn och samtidigt göra det som faller dem in.
Alla i deras närhet sa att förhållande skulle spricka snabbt. När barnen började komma så kraxade olyckskorparna att de aldrig skulle ha varken tid eller pengar till att leva några meningsfulla liv.

Dessa två personerna har dock visat alla hur fel de hade.

De träffades och blev tillsammans när de inte var mer än 13 och 15år. I år fyller de 50 och 52. De är i mina ögon fortfarande ganska unga, men har ändå hunnit med en jäkla massa.

Vad sägs tex om:
* De har varit tillsammans i 37 år.

* De har varit gifta i 32 år.

* De har 12 barn. Första kom när Karin var 17år och sista när Karin var 40år. De har dessutom berikats med 27 barnbarn och fler lär det väl säkert bli då deras barn också börjat skaffa sina barn i unga år och dessutom också verkar skaffa många barn.

Sonny 1977 (Fick barn vid ålder: 17,20,22,25,29,30 & 33 (två olika mammor))
Sean 1978 (Fick barn vid ålder: 15, 20, 27 & 29 (två olika mammor))
Sam 1980 (Fick barn vid ålder: 19, 22, 26 & 27 (samma mamma))
Carl 1981 (Fick barn vid ålder: 20, 22 & 26 ( samma mamma))
Kim 1983 (Fick barn vid ålder: 15, 23 & 26 (två olika mammor))
Ken 1985 (Fick barn vid ålder: 21 & 24 (samma mamma))
Jimmy 1987 (Tvilling med Jenny födda i Januari) (Fick barn vid ålder: 22)
Jenny 1987 (Fick barn vid ålder: 21 & 22 (samma pappa))
Joey 1987 (December) (Fick barn vid ålder: 23)
Tanya 1989 (Hon dog  under förlossningen)
Taylor & Dominic 2000 (Tvillingar)

* De har hunnit med att driva varsitt företag i Sverige.

* 1990 Efter förlusten av dottern beslutar sig familjen för att sälja hus, bilar och allt de äger för att flytta till Australien. De lämnar övriga släkten, vänner och hela sitt sociala nätverk och flyttar utan att ens ha fixat någonstans att bo.
* De startar nya företag i Australien.

* Hela familjen (+ dåvarande flickvänner till barnen och de två barnbarn som fanns då) åkte på en jordenrunt-resa  mellan 1995 och 1997.

* De driver idag två företag i Australien

Jag har bara en sak att säga om denna familj. RESPEKT!!

Önskar att jag själv hade haft modet att skaffa barn tidigare, att jag bara hade vågat lämna allt här hemma och bara dra.

Love ya all!! Hope to see U soon!!!!!

Bloggtorka!

Det händer inget spännande och jag har ingen fantasi. Det betyder total bloggtorka. Har absolut inget vettigt att skriva om alls. Inget ovettigt heller faktiskt, mer än det här totalt onödiga inlägget då förstås.

Jo, förresten. Det är snart dax att deklarera igen. Fr o m den 23/3 kan man kolla sin deklaration på nätet. Weeeee!

Snälla rara x3m2009@live.se

Dina kommentarer är totalt ologiska och en aning svårbegripliga. Försök att inte blanda ihop flera saker i en mening när du skriver. Då blir det enklare att läsa.

Du är hjärtligt välkommen att kommentera mina inlägg, men försök i alla fall att hålla dig till ämnet du kommenterar.

Dina inlägg handlar mest bara om hur man ska stoppa internet överhuvud taget och inte hurvida jag gör fel som får dubbletter av min dotters e-mail eller inte.

Du verkar inte tycka om internet, så då är min fråga till dig? Vad gör du på nätet då? Skaffa dig ett annat liv och befinn dig inte ute på nätet. Dock ska du veta att vare sig du själv befinner dig på nätet eller inte så finns du med i en jäkla massa databaser. Det gör du automatiskt vare sig du vill eller inte.

Men som sagt: det är en helt annan diskussion. Välkommen åter när du kan svara konkret på en fråga jag ställer till dig, i stället för att säga att internet måste stoppas genom lagar.

AMEN!!

Besviken!

Jag är irriterad, arg, förbannad, sårad, frågande, ledsen och besviken. Framför allt besviken, förstår du det Fredrik?

Jag hoppas verkligen att du läser det här eftersom du tydligen stänger mig ute helt. Har du bara spärrat mina e-mailadresser eftersom mina brev inte levereras, eller har du bytt ut din e-mail? Och varför går det inte att nå dig på mobilen?
Snacka om fegt beteende! Eller vänta, det kanske är Din kära fru som tagit dina saker i beslag?

Vad hände med att vi är vänner i alla lägen?
”Du kan kontakta mig när som helst på dygnet, vilken dag som helst i veckan och jag finns där för dig!” Vad hände med det?

Vi har för helvete känt varandra sedan -93. Det är 17 år. SJUTTON ÅR! Och du väljer att bara stänga mig ute, utan att ens prata med mig och säga vad fan som blev fel. Det är YNKLIGT!

Du känner mig bättre än någon annan.Till och med bättre än min make och mina föräldrar. Det du inte vet om mig finns inte heller att veta och jag trodde att jag visste det mesta om dig också. Antar att jag hade fel.

Jag ber om ursäkt för att din fru är en sådan ragata, men ge för helvete inte mig skulden för det.  Jag försöker alltid att se det bästa i folk och jag låter folk få välja sina liv själva hur de vill leva dem.

Du vet att jag inte gillar din fru och har aldrig gjort. Jag har dock ALLTID accepterat ditt val att leva med henne eftersom det inte är min ensak att lägga mig i det, men vet du?

I det här läget tror jag att det är hon som är den stora boven. Hon tål inte att jag vet mer om dig än hon gör. Fine, jag kan se hennes sida av saken, men samtidigt så måste du få leva ditt eget liv också. Välja dina egna vänner.
Hon är sjukligt svartsjuk och du vet om det, men det hon anklagar mig för är inte bara helt åt helvete fel utan riktigt jävla dåligt av henne.

Ska hon anklaga någon så är det nog dig! Har jag rätt? Men det är inte mitt fel att du inte kan vara ärlig mot henne och vad jag förstår nu, tydligen  inte mot mig heller. Ligger det någon som helst sanning i det hon säger? I så fall vill jag veta. Det kommer inte ändra något dock, men jag känner ändå att sanningen skulle vara på sin plats.

Ni är över 30 båda två. Väx upp för helvete!

Dock vill jag bara säga att skulle det vara så att du tar förnuftet till fånga så kommer jag i alla fall hålla mitt löfte.
Jag kommer finnas här för dig. Du vet var du kan finna mig, men en sak är säker, jag tänker inte svara på någonting från dig om du inte har en jäkla bra ursäkt till detta barnsliga beteende.

Miss U!

Lösen!

Jag har skrivit blogg i flera flera år. Från början mer som en riktig dagbok på mina hemsidor och sedan har det varit otaliga vanliga bloggar efter det. De flesta väldigt anonyma, men även som den här. Den är inte speciellt anonym även om jag inte lämnar ut så mycket om familjen. Sidans namn är ganska utlämnande. Så känner man igen Grimmestam, ja då vet man vem det är som är bakom tangenterna.

I den här bloggen är jag väldigt sällan speciellt seriös, även om de flesta inläggen har en blandning av ironi och seriösa toner.

Jag har även en blogg vid sidan om som är så anonym det bara går. Den har inget namn som binder den till mig, där nämns inga namn – ingenting, skulle någon som känner mig trilla in i den så skulle de kanske möjligen kunna ana, men helt ärligt så tror jag inte det.

Jag har dock tröttnat på att ha dessa två bloggar vid sidan av varandra. Därför har jag nu beslutat mig för att köra även en aning seriösare inlägg här. De kommer dock att ligga bakom lösenord. Jag är annars lite anti lösenord, då jag anser att skriver man på nätet så ska det vara öppet, annars kan man lika gärna skriva utan att publicera.

Jag har inget emot att vem som helst kommer läsa även de inläggen som är lösenordsskyddade, men ibland känner jag att om jag skriver i min egen blogg så vill jag kunna välja vem som ska läsa det.

Normalt har jag mellan 12 och 20 besökare på en dag i min blogg och jag har faktiskt någorlunda koll på vilka ni är också, även om en del av er inte tror det.  Det är ett par gamla klasskompisar, min bästa vän, ett gammalt ex, några från familjen och så en del andra bloggskrivare.
Alla ni som är dessa trogna läsare är fortfarande väldigt välkomna att ta del av mina lösenordsskyddade inlägg och när ett sådant inlägg dyker upp så kommer jag att skicka lösenordet till Er som jag har mailadress till.

Är det så att du inte får lösenordet när ett sådan inlägg dyker upp, men gärna vill ha det. Maila mig då på rabarber77[at]gmial.com så får du det med största sannolikhet.

Det är dock så att jag för några dagar sedan hade nästan 160 läsare i bloggen en dag. Det är vid sånna tillfällen jag inser att jag kanske inte vill att precis alla ska veta vad jag har skrivit i vissa inlägg.