Jag är helt slut!

I natt kom jag i säng strax efter 01.00 och sedan var det upp igen vid 05.30 i morse. Jag är inte byggd för så lite sömn så hela dagen idag har jag varit som en zombie. Under min kurs satt jag och somnade på rasten. Ha ha! Det är väl i de lägena man inser att man inte är en ungdom längre. Jag behöver verkligen mina åtta till tio timmars sömn för att vara någorlunda människa på dagen. Tur att jag kan ta igen lite förlorad sömn i natt/imorgon. Och inte blir man piggare av att alla i det här huset konstant beter sig som om de går på någon form av crack!

Barnen är tillbaka i rutinerna igen och jag vet inte vad jag känner. Jag gillar i.o.f.s. rutiner och sådär, samtidigt är jag ingen människa som vill att allt ska gå i samma hjulspår. Nu är det upp tidigt jämt, en ungen ska hit, den andra dit, den tredje är förvirrad. Det är läxor, matsäckar, inköp av nya kläder och aktiviteter som drar igång igen. Jag är inte riktigt byggd för det. Jag vill ta det lite mer som det kommer. Jag blir stressad över allt som ska hinnas med.

Men även detta kommer att ordna upp sig om några veckor. Jag måste bra få lite tid på mig att aklimatisera mig. Sedan är även jag fit for fight igen.

Å så har ju O gått och skaffat pojkvän också. De är så jädra söta tillsammans att man får dåndimpen alltså.

Av det jag sett av honom så är han bara helt genomsnäll, go och mysig. Dessutom har han överlevt introduktionen med övriga familjen och det är ett plus, för vi är ju lite speciella. Han kom till och med tillbaka. Han borde få diplom – minst! Jag hoppas de håller ihop lääääänge!

Fasiken det är så man längtar tillbaka till den tiden själv. När man var tonåring alltså.

Ha en fortsatt bra torsdag allihopa! Imorgon är det freeeedag!

Han ler!

Ungen som inte kunnat le på ett enda foto sedan han föddes (Lätt överdrift, men inte långt ifrån sanningen) ler på ett foto. Kors i taket, grabba tag i era anteckningsblock och pennor och skriv upp detta för man vet aldrig när det händer igen.

Jag skulle bra gärna vilja veta vad Arvid sa som gjorde att han fick detta på bild. Han borde få medalj. Här har vi grabben som när man ber om ett leende får läppar ihoptryckta till ett smalt streck.

Dessa ögonblicksbilder är de som man bär med sig i hjärtat livet ut.  Heart

Vi tog en liten tripp ut till Kullaberg på midsommardagen!

Midsommardagen drog jag och barnen upp på Kullaberg, det är så oerhört vackert och rogivande där. Jag skulle kunna vara där hur länge som helst, men tyvärr tröttnade mitt sällskap fortare än jag.

Tänk att en bild som blev helt fel ändå kunde bli så rätt. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det, men jag älskar den här bilden trots att fokusen blev helt fel. Jag kan ju ingenting om fotografering heller så… Hade jättegärna velat gå en kurs, men det har jag ju inte råd med.

Äldsta och yngsta!

Sonen är ju den där som som ska klättra precis överallt, men denna gång lyckades jag att hålla honom på någorlunda plan mark – nästan!

Sen är det ju det här med att försöka få alla tre att kolla in i kameran på en å samma gång, ett helt hopplöst uppdrag, de är värre än en förskoleklass i sockerchock. Jag vet inte hur många gånger jag testade på olika ställen, men det sket sig ganska brutalt.

På vissa platser när man går på stigarna så kan man nästan få känslan av att man faktiskt inte ens befinner sig i Sverige längre, så länge man inte tittar på växtligheten så kan man nästan få känslan av att befinna sig i ett Medelhavsland.

Jag är inte så bra på att hitta ställen att åka till så tyvärr blir det ofta samma platser vi åker till. Det är lite trist, men jag ska försöka bli bättre på att hitta mysiga platser. Någon som har tips om fina platser att besöka i Skåne?

Tre skolavslutningar och en halsfluss!

Vi har tagit oss igenom tre skolavslutningar och en halsfluss på sonen.

Som sagt så tog äldsta dottern studenten den 8/6. De kunde inte haft bättre tur med vädret. Solen strålade från klarblå himmel och fåglarna kvittrade. Eller det sistnämnda vet jag inte. Så många småfåglar är det inte mitt inne i stan så man hör om de kvittrar eller ej. Men måsarna skrek i alla fall.

T’s klass är den första att ta studenten från Realskolan i Helsingborg så det kändes lite extra både för dem, oss föräldrar och för lärarna. Många tårar föll och många kramar utdelades.

T har kämpat som sjutton och många gånger har tanken på att ge upp varit nära men det ordnade sig till slut. Hon fick fina betyg från sin utlandspraktik, hon klarade sitt D9 och gick ut med 39% A i betyg, resterande var B eller C. Visst är hon lite besviken då dessa inte räcker för att söka till det hon tänkt sig men det går att plugga in lite ämnen så ska det nog gå ändå. Jag är så otroligt stolt över henne.

Nu väntar vuxenlivet med arbetssökande, kontakter med SYV (Syo hette det på min tid) för planering om framtidsplanerna. Vi får väl se vart allt landar.

Den 14 Juni var det sedan dags för O att sluta nian. Jösses, där fälldes många tårar. O har ju haft det kämpigt genom hela skolan både med sina diagnoser men även med att hon blivit mobbad och då ofta på grund av hennes diagnoser. Hon har ju inte alltid varit som alla andra. Hur nu det är, men jösses vad hennes klass växt det sista året och även fast hon ibland varit utanför så har hon ändå varit med mer i gänget under året. Nu väntar nya utmaningar och det är något hon inte gillar – förändringar!

Så hon grät många tårar under avslutningsmiddagen de hade på skolan på kvällen. Både för att hon lämnar klassen och det kända, men också oron inför hur det ska gå med gymnasiet, tar vi oss igenom det? Kommer hon in?

Det vi i alla fall vet med säkerhet är att hon har gymnasiebehörighet, något som vi har kämpat hårt för. Hon har ju dessutom ett ämne mindre än många andra då hon inte läst något språk så hon saknar ju lite poäng på det.Vi håller nu tummarna stenhårt för att hon ska komma in på sitt förstahandsval OCH att hon kommer hitta kompisar och inte återigen hamna utanför.

Sonen slutade bara 7:an så för hans del så gäller det bara att fortsätta kämpa på i åttan. Även han har det ju kämpigt så det här sommarlovet behövs för hans del nu. Han slutade den 15:e. Att alla slutat olika datum har varit jättebra för då har man kunnat engagera sig i alla barnen och inte missat någon av dem

Eftersom jag är så seg på att skriva inlägg så blev det lite forcerat i denna text känner jag, men jag ville ändå få ut bilderna på mina stora ungar som kämpat och övervunnit så otroligt många hinder. Jag hoppas att de kommer fortsätta kämpa och jag tror de kan gå långt om de bara vill och får möjligheten.

Uppdaterar mer sedan!

Idag tar T studenten. Eller ja, egentligen gör hon ju inte det eftersom studentexamen försvann 1968 men ni förstår poängen. Så idag blir det ingen låt.

Halv sju i morse var jag i alla fall och lämnade henne på champagnefrukost och här börjar det bli dags att göra oss iordning. Tur med vädret i år också. Underbart!

Studentbal!

Igår var det dags för T’s studentbal! Eftersom jag inte vet hur de andra personerna som hamnade på mina bilder ställer sig till att hamna här i bloggen så blir det inte så många bilder, men jag bara måste visa hur vina mina tjejer T och Terese (Samt Erika) var.

Vad som egentligen försiggår är jag dock en aning tveksam till och låter det vara osagt. En hel timme innan jag behövde vara på plats infann jag mig. Jag försökte få med mig både O och L men ingen av dem verkade direkt intresserad av att kolla på syrran så jag fick åka själv.

Smart trodde jag att jag var också när jag kom så mycket i tid = lätt att hitta parkering, och det var det också. Fick en jättebra plats i garaget under torget vi stod på. Problemet var ju att jag inte tänkte hur jag sedan skulle ta mig därifrån. Tanken var att jag skulle stanna tills de åkt iväg med bussarna som skulle ta dem till själva festen. Nästan en timme senare var jag fortfarande kvar på grund av trafikkaoset. Med både bal, vägarbeten, husbyggen o.s.v. var det totalt omöjligt att ta sig därifrån. Bara inne i garaget fick jag stå en halvtimma för att ta mig ut. Men det var det helt klart värt och ett sådant underbart väder de fick. 30 grader i skuggan är inget man skojar bort. Det var rätt skönt att man kunde stå i de skuggiga delarna av torget för hade man stått så länge mitt i solen hade man med största sannolikhet fått solsting.

Hoppas och tror att det blev en helt oförglömlig kväll, fick bara träffa dem som hastigast igen vid 22.00 tiden då jag åkte in med ombyte inför efterfesten de också skulle på. Sedan dess har jag inte hört något från dem. Antar att de sover fortfarande. Egentligen skulle skolan börja 9.30 idag men jag kan ana att det är ett visst bortfall av treor idag. I alla fall från T’s skola. Hur de andra skolorna lagt upp det vet jag inte.

Nu är det bara en vecka kvar, sedan tar hon, min äldsta, studenten! Det känns så oerhört overkligt och skrämmande. Vad har jag egentligen åstadkommit under dessa år jag haft henne i mitt liv? Nästan halva mitt liv faktiskt om man ska vara ärlig. En sak vet jag dock, jag är rysligt tacksam över att jag fått chansen att ha denna otroligt starka, energisprakande, kreativa, smarta, snälla och duktiga tjej i mitt liv. Alla hennes upptåg, hennes klantighet, hennes förvirrade uppsyn och hennes totala brist av diskretion förgyller tillvaron. Det är sällan tråkigt när hon är i närheten och det bjuds på många skratt, både med och åt henne. Men jag vet att hon bjuder på det!

Älskade unge så stolt jag är över dig!  Heart

Igår tog O’s klass spexfoton inför avslutningen. Hon valde att gå som Eddie Kaspbrak från filmen IT, den nya alltså. Behöver jag förtydliga att vi är filmnördar?

Hon gillar att gå all in och jag tycker hon lyckades rätt bra trots att vi varken fick tag i midjeväska, svart peruk eller en astmainhalator. Ballongen fick vara med som extra effekt!

Mycket aktiviteter nu varje dag innan skolavslutningen. Kommer knappt ihåg hälften, men vi tar en dag i taget så får vi nog ihop det till slut tror jag bestämt.

Idag ska i alla fall T iväg på lärarmiddag och det är ungefär så långt jag har koll, men vi ska nog ta oss ut på andra sidan av det här också.

Själv hade jag tänkt ta min runda på 6 km, men mitt knä är inte riktigt med mig så körde upp i skogen istället och gick ett varv på elljusspåret i sakta mak. Tänkta att lite motion på mjukare underlag i långsamt tempo än ingen motion alls. Gör nog samma sak imorgon, men då kanske jag lyckas två varv? Håller tummarna för att mitt knä vill.

Fick lite sällskap av Herr eller Fru skogsmus också. Alltid trevligt med sällskap.

Nu blir det till att städa lite där hemma en vända, det kan med lite god vilja också ses som lite motion.

Ha en fin tisdag allihop!