Varför är det jobbigare att handla med tonåringar än småbarn?

Jag visste att det fanns en bra anledning att säga nej, men nu gjorde jag inte det. Jag åkte till Maxi, med dessa tre. Det borde jag inte ha gjort, det blev kaos. Varför har man alltid hoppet uppe om att ungarna ska gå fint och bara uppföra sig? Det var något de gjorde när de var tre år gamla. Då minsann skötte de dig exemplariskt, men någon stans på vägen hände tydligen något.

De två till vänster är de två skyldiga. Tjejen till höger och jag försökte bete oss som om vi inte kände de andra två.

Efter Maxi åkte vi till IKEA för att äta och köpa lampor, som de inte hade så det blev inga lampor. Väl inne på IKEA kämpade jag och O med att bli av med de andra. Efter många om och med hade vi lyckats skaka av oss dem. *Skrattar elakt skratt* I ca 15 minuter stod jag och O och smög på dem medan de rusade runt och letade efter oss. En gång trodde jag att de skulle se oss för jag skrattade så jag höll på att kissa på mig men vi klarade oss.

Nu när man tänker på det, undra vilka som var de mogna av oss egentligen? Nåja! Efter en stund slängde jag upp denna bilden på snap:

Svaret kom snabbt:

De är ju kreativa i sitt sökande i alla fall, oturligt för dem fanns jag inte med i sortimentet. Jag svarade då att vi såg dem och att de skulle sluta klänga på MALM-kartongerna och fick genast ett underbart svar från Arvid:

Till slut garvade vi så mycket att de två herrarna i yngre tonåren hittade oss och vi kunde återgå till bilen och åka hem igen.

Nu har jag precis fixat Lokes nya mobil, som mamma var snäll och hjälpte oss med, och det var ju inte riktigt så enkelt som Apple vill påstå. ”Koppla in och godkänn synkronisering från ditt konto”. Absolut Apple, absolut! Jag kopplade in och datorn talar genast om att iTunes måste uppdateras, sedan hade jag fel lösenord till Apple-ID påstod den. Det gick att logga in på datorn. Var tvungen att göra ett nytt lösen och då skickades aktiveringskoden till den gamla enheten – som inte fungerar. Happ!

Började leta på Apples hemsida om hur jag skulle göra och till slut hittade jag att jag kunde ringa och få en kod. Det fungerade alldeles utmärkt. Telefonen synkade sig och sedan ingen och igen och igen och… 4 ggr skulle den göra detta och trots att jag valde senaste säkerhetskopian påstod den att jag hade en nyare (Det fanns det ju inte, den bara påstod det) och ville installera den istället. Jag valde nej, telefonen sket i det och valde den den ville ha i alla fall för att sedan tala om att filen inte fanns. SA JU  DET! Ville jag skrika men det gjorde jag inte.

40 minuter senare kunde jag lämna telefonen till sonen som var helt överlycklig. Nu ska jag bara komma på hur sjutton man fick in bank ID igen så att han kan komma åt banken och swish, men det får jag göra senare. Är så trött på tekniska prylar nu.

Nu ska jag hänga lite tvätt och försöka organisera in oss inför julfirandet istället. Ting tjing på er!

Lite mixade budskap!

Sonen har spärrat av sitt rum med Polisband. Vilket brott som är begånget där inne låter jag dock vara osagt. Dottern kör lite mer på stuket att det är en farlig plats, men jag vet inte hur mycket jag ska tro på det när upphängningen är i form av en rosett. Är det för att förvilla tro?

Äppelskrutt i ordets rätta bemärkelse.

Så där ja! Då har denna lilla manick också gått och dött.  R.I.P.
Hur är det ens möjligt? Vem är det som lagt en förbannelse över alla våra tekniska saker?
I måndags fungerade telefonen, inte helt perfekt kanske eftersom den envisats med att stänga av sig trots att batteriet haft ca 40-30% kvar men den har ändå hängt med. I tisdags morse när L kom ner så visar han att den inte går att starta och den går inte att ladda. FAN!

Tog med mig telefonen in till mobilkliniken i HBG för att få ett utlåtande om det möjligen var batteriet som lagt av helt eller om det var något. Tänkte att 195 kr i felsökningsavgift kunde den ju vara värd. De gjorde en diagnos på den och kunde konstatera att batteriet var helt slut. Byte av batteri = 495 kr, som tur var så drog de då av felsökningsavgiften så den behövde jag inte betala. Jippi! Blev glad i alla fall att den gick att laga då det är bindningstid kvar på den tills i vår och innan den gått ut kan jag inte göra någonting. L blev glad att den gick att laga eftersom han trots allt gillar sin telefon fast det är en gammal modell.

Telefonen fungerade felfritt i nästan precis ett dygn innan samma fel återkom. Tillbaka in till mobilkliniken igen efter att ha skrivit till dem. Denna gång körde de en djupdiagnos på en timme, sedan kom domen, det fanns inget att göra. Ett kretskort har en kortslutning så varje gång man sätter i ett nytt batteri drar den slut batteriet på nolltid och sedan kortsluter det. Vilket i praktiken betyder, använd den som mordvapen, brevpress, kör kast med liten telefon, kasta macka med den, lägga unerd ett bordsben som är ojämnt eller möjligen rama in den och titta på den och begrundas över, som de sa, detta väldigt märkliga fel.

Som tur var så satte de tillbaka mitt gamla batteri i den och jag fick pengarna tillbaka för batteriet jag köpt eftersom det inte var det som var felet. Det tackar jag för i alla fall! Men nu är vi ju en telefon kort och det kan ju ställa till det lite i vardagen. Ja, ja det får lösa sig på något vis, det finns värre saker att hänga upp sig på. En 6 år gammal Samsung med krossad skärm får ta plats som stand in så länge. Men visst är det märkligt att allt man äger faller i bitar samtidigt?

Hade detta nu varit en Samsung (Som sonen inte vill ha och vad är jag för mamma att tvinga honom om han gillar äppelskrutt bättre?) så hade det varit två års garanti på den och jag hade kunnat skicka in den för lagning/byte då telefonen bara är ca 1.5 år gammal. Men nu är det ju ett halvätet äpple och se dessa telefoner har bara ett års garanti. Fantastiskt, eller hur?

Sonen tog det i alla fall som en man. Jag trodde att han skulle bli väldigt besviken, och visst blev han ledsen, han har varit så rädd om den och verkligen tagit hand om den, men han förstod att jag inte kunde fixa en ny precis igår och inte i dag heller. Han blev bara lättad över att vi hade den gamla telefonen liggande så att han i alla fall kan ringa. Jag blev nästan mer ledsen än han eftersom jag vet att han tagit hand om den och för att jag vet att han egentligen vill ha en nyare. Det var dagens I-lands problem!

Ännu en trasig teknisk apparat!

Allt på en å samma gång. När man kommit ifatt med att fixa en eller möjligen två saker, då går nästa åt helsike. Just nu hoppas jag på att O’s telefon går att få igång igen. Idag ringde hon från skolan, med panik i rösten.

”- MAMMMMMMMAAAA! Min mobil går inte att ladda och den har bara 7%. Det är inget fel på laddaren för den fungerar med Nathali’s mobil, men varken hennes eller min laddare fungerar med min!
Har du alla mina bilder?!

Alltså jag förstår hennes panik, det gör jag verkligen. Att förlora alla sina bilder är ingen höjdare. Däremot är det inte jordens undergång om man inte har en mobil någon dag. Men om vi inte kan lösa en ny mobil snabbt, då blir det kinkigt.

Tyvärr blev jag mest sur när hon ringde. Vad ville hon jag skulle göra där och då åt det hela? Köra dit och läsa någon form av trollformel över den så dem magiskt bara ska börja ladda igen? Eller kanske i ren panik beställa en i någon annans namn så jag kan köpa en på avbetalning?`Ja, jag får ju fortfarande inte och flera tusen för en mobil har jag ju givetvis INTE råd med nu.

Jag snäste nog av mig något i stil med att vi får titta på det när hon kommer hem för så här på distans går inget att lösa just i detta nu i alla fall. Hon blev givetvis också sur, men vad hade jag för val? Jag förstår ju att hon blev ledsen, det blir jag också. Framför allt när jag inte kan lösa sådana här, egentligen, simpla problem.

Men en sak i taget. Även detta kommer väl att lösa sig, på ett eller annat sätt. Det gör det oftast. Allt går att fixa, en del saker tar bara lite längre tid.

Som jag sagt tidigare, jag och teknik går inte ihop, det ligger en förbannelse över det hela. Vi ska helt enkelt inte ha fullt fungerande teknik i det här hemmet. Det är lite vår grej helt enkelt. Men det kan kanske vara charmigt med att allt liksom bara går på halvfart?

Tack vare min ängel har vi i alla fall fungerande tv och snart också fungerande dator då denna fantastiska ängel även hjälper mig med tangentbordet till den, så nu väntar jag bara på det. Jag är så oerhört tacksam för det att jag i detta nu faktiskt skiter i en trasig mobiltelefon. Det finns värre saker att gråta över.

En uppdatering!

Jag har nu fått en uppdatering om videon i förra inlägget. Det var tydligen Tim och de andra tjejerna på plats som stängt in L. Som en hämnd för att han försökt stänga in dem. what goes around comes around, så att säga. Nåja! Tim var i alla fall inte tillräckligt lång för att nå knappen som släpper dörren och tjejerna tyckte det var hysteriskt kul att inte släppa ut honom så när han fick syn på O och Nathali ropade han såklart på dem om hjälp. Tjejerna höll då för knappen så O inte skulle kunna trycka på den men hon lyckades i alla fall. Det är alltså därför hon svär i slutet på filmen. Hon blir lite sur till slut, när de hindrar henne från att trycka på knappen.

Först hade tjejerna försökt övertala O att låta L stå kvar men efter ett tag så kom någon av dem på att O ju var L’s syrra och sa. ”Men det är ju hans syrra, klart som fan hon hjälper honom.”.  Vilken tur att de tjejerna inte vet att L och O är som hund och katt hemma. Ha ha! Men när det väl gäller så ställer de upp för varandra.

L kom ju i alla fall ut från sitt fängelse, i några minuter innan han hamnade där igen. Denna gång fick han tydligen stå kvar tills Henrik, hans mentor, gick förbi och släppte ut honom. Ja jag säger då det.

Idag har jag äntligen kunnat beställa L’s nya träningsställ och jag kom på en sak när jag gjorde det. För att få klubbrabatten måste man beställa mot faktura, alltså man kan inte betala med kort. Hur fånigt är inte det? Man kan klicka i rabattkoden som klubben har, men den dras inte av automatiskt, den måste dras av manuellt och därför fungerar det bara med faktura. Tycker att det borde gå att fixa även när man betalar med kort. Som det är nu så känns det lite orättvist.(Nej, alla kan inte betala mot faktura av olika anledningar).

När man får den här videon av O och Nathali!

Frågorna är så många. Varför var han bakom dörren från första början? Hur länge stod han där? Varför släppte inte de andra tjejerna på plats ut honom?
Vilken tur att syrran och extrasyrran kom till hans räddning och sedan ingår det ju lite att filma spektaklet. Det hör liksom till. Välkommen till den tidsepok där vi fotar, filmar och skrattar först och hjälper sedan. Så länge inte livet står på spel så tycker jag det är en helt ok ordningsföljd. 😉😁

Bonuscheck!

Jag bara älskar mina barn och mina ”extrabarn”.

Igår när jag kom hem från L’s innebandy så kom O och Nathali studsande ut i köket. Nathali var jätteglad och ville berätta vad O kallat henne. Ni som hängt med ett tag vet att mina barn har en viss förmåga att säga helt knäppa saker eller helt orimliga saker eller helt fel saker. ”Vanliga” konversationer är inte riktigt det som är standard här. I alla fall. Konversationen mellan dem hade gått så här.

O: ”- Den här chokladen är nog mitt bästa köp hittills.” (Bör påpekas att hon tycker nästan alla köp hon gör är det bästa hittills).
Nathali: ”- Är inte jag ditt bästa köp?”
O: ”- Dig har jag ju inte köpt, du kom liksom in i mitt liv lite mer som en stor rolig bonuscheck.”

Alltså, är inte det rätt sött sagt egentligen? Bonuscheck! 😍

Ge mig sommaren tillbaka!

Idag är det verkligen höst här. Även om vi har haft lite solstrålar som har smekt våra kinder så har det till största delen regnat idag. Nej inte regnat, det har fullkomligt vräkt ner. Uppifrån, från sidan och till och med underifrån. Jag har kört barn fram och tillbaka hela eftermiddagen och kvällen, som en jäkla jojo!

Det är vid sådana här dagar som jag inte alls gillar hösten. Jag längtar redan efter sol och värme. Vill någon ge mig en resa till solen?

Det är tur man har lite minnen att se tillbaka till i alla fall. Som när vi var i Höganäs och spelade minigolf. Tanken var ju att vi skulle åka till HBG och spela, men där regnade det lika mycket då som det regnat idag så vi åkte på vinst och förlust till Höganäs istället och hoppades på det bästa. Vi gick inte lottlösa då det där var över 25 grader varmt och massor med sol.

Att åka iväg med 4 st tonåringar kan vara ett äventyr. Ibland är de nästan mer bångstyriga än ett gäng 3-åringar. Jag trodde ju i min enfald att lekparker har man växt ifrån när man är mellan 13 år och 18 år. Jag kunde inte ha mer fel. Kolla här bara hur snäll T är när och bara slänger bort Arvid när de kommer ner? Hyggligt värre. #BussigaKlubben

Nu får jag fortsätta titta på dessa guldkorn medan jag kopplar på höst och julångesten. Både vad det gäller väder, vind och mörker samt det här med julklapparna. Ja, den ångesten kommer iofs direkt efter att julen avtagit och håller på tills den infinner sig igen. Men just runt oktober och framåt är den som mest påtaglig.

Innebandysäsongen är här!

Nu har innebandyn dragit igång igen. Eller ja, det är några veckor sedan men nu är vi igång på allvar. Förra helgen var vi med L’s lag och kollade FCH-HIBF på Helsingborgs arena på fredagkvällen. En trevlig match som slutade 5-1 till FCH – Tyvärr!  Wink Dock glömde jag ta med hörselskydd, det kommer jag aldrig göra igen. Herre min … vilket liv det var. Känns som jag fortfarande är halvdöv så här mer än en vecka senare.

Helgen fortsatte sedan med att grabbarna i laget hade Kick off och samlades i sporthallen på lördagsmorgonen där allt drog igång med en träningsmatch mellan Å/K IBS och Viljan.
En match vi vann med 4 – 3. Det var även tänkt att vi skulle ha en match mot Lund men de drog sig ur i sista stund så grabbarna fick delas på två och köra match mot sig själva.
Ungefär vid 16.00 tiden hade de flesta föräldrar åkt hem och grabbarna fortsatte med att kolla på en dammatch, äta, ha teori m.m.

Enligt info från ledarna så hade grabbarna roligt, lite för roligt för de välte av Axel (Ungdomstränaren) från hans madrass hela fyra ggr under natten, babblade till kl 01.30 och somnade sedan i en enda hög på två madrasser.

Denna helgen var dags för allvar. Seriespelet drog igång och vi spelade vår första match mot Osby. En rejäl förlust med 8-1. Men vi får väl känna in oss lite. Vi kan ju antingen skylla på att vi spelade i bortatröjor. Tycker alltid att de spelar bättre i sina svarta tröjor. Eller den här grejen att grabbarna denna säsong spelar i helt fel serie.

Först var det så att eftersom de är så många i laget så anmälde klubben dem till två seriespel. Ett för P04 och ett för P03. Sedan under sommaren var det några som hoppade av, en del gick upp och började spela med 02: orna och ja, det blev helt enkelt inte tillräckligt med spelare kvar för att kunna få fulla lag de dagar båda serierna spelade samma dag.Klubben ville då dra ur P03 igen eftersom övervägande delen av grabbarna är 04: or och 05: or.

Då bidde det något galet och helt plötsligt var dem bortplockade från 04 serien. Så nu spelar alltså våra grabbar som är födda 04 och 05 mot grabbar som är födda 03 och 02. Kan säga att det är ett rätt stort hopp när man ställer vissa av våra 05: or bredvid deras 02: or. Klubben har nu gjort en skrivelse om detta men ja, nu är ju serien igång och vi kan inte göra något åt det. Vi får helt enkelt kämpa på. Speciellt vi med vår klack och våra tutor på läktaren.
Visste ni förresten att det är vår klubbs fel att tutor nu mer är förbjudna på Gothia Cup? Jopp, så är det!  Grin  Men jag lovar, vi kan föra väsen ändå. Vi behöver inga tutor för det ha ha!

Nu är det bara att fortsätta kämpa på med träningen och hoppas på att vi inte hamnar sist i seriespelet i alla fall. Vi får väl sikta på en mittenplacering som vi gjorde förra året.