Det här med Ryssland och Ukraina!

Det kan väl inte bara vara jag som får ångest över Putin? Hur kan en människa sitta och tycka och tänka så oerhört mycket och bara tro att alla ska dansa efter hans pipa? För mig är det helt obegripligt. Jag har så många tankar om mycket, men jag tror det är bästa att jag håller dem för mig själv så man inte stöttar sig med någon. 

Någon som sett intervjuen i SVT med Finlands fd Stadsminister, Alexander Stubb? Om inte, så har ni den här. Tycker han sätter ord på ganska många av de tankar jag har. 
Jag kan ibland känna att ”Ny jädrar räcker det. Jag orkar inte mer.” 
Det är liksom för mycket hela tiden med allt i mitt eget liv som ställer till kaos. Så kommer det här stolpskottet  Putin och rör till det hela ännu mer. Har ni någon gång blivit så rädda att det gjort fysiskt ont i kroppen? Just precis så känns min ångest i perioder, och det utan att Putin är med i leken.

Sonen fyller 18 år i April. Det betyder att bostadsbidraget måste sökas om eftersom även han måste skriva under. Det gör att det kan bli ett uppehåll i utbetalningen om det vill sig illa. Han själv måste även ansöka om förlängt underhållsstöd. Även där kan det då bli ett uppehåll. Min arbetsträning pågår som ängst till 20 juni. Anser de då att jag kan arbeta igen så försvinner sjukskrivningen = står utan inkomst eftersom jag varit sjukskriven så länge att jag inte är berättigad a-kassa. Då är det soc som gäller och jag har ont i magen. Bara det här att säga till sonen att han inte får ta emot en enda swish. Det gör fysiskt ont. Eller det här med att han söker sommarjobb. Tjänar han pengar ska de gå till familjen. Ja, jag förstår grejen med det. Men det är ändå inte han som ska se till att elen blir betald osv. Han vill ju sommarjobba för att få ihop lite pengar eftersom det inte kommer något studiebidrag under sommaren, och han vill kunna göra något med sina kompisar och inte alltid vara den som inte kan vara med för att pengar inte finns. FAN!
Jag sover verkligen inte bra just nu. Jag kan inte fungera som en normal människa. 

Pappa säger ”2022 blir ett bra år. Då allt ordnar sig.” För mig känns det faktiskt lite som att ”Näe, men jag gräver ner mig istället”. Jag är fullt medveten om att det ibland måste bli sämre innan det blir bättre. Men när blir det bättre då? För det känns som det har varit en spikrak störtloppsbana utför sedan 2014. Måtte man bara komma i mål snart och att det i alla fall blir medaljplats. Att förlora stort känns inte helt rätt efter att ha kämpat så länge.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.