I lördags stötte jag och barnen på en mycket märklig människa. Två stycken närmare bestämt.
Vi hade varit inne på affären och när vi kommer ut står en stor man och hänger på vår bil, samtidigt som han gungar lite åt sidorna, vilket gör att han med största sannolikhet repar bilen.
När jag närmar mig utspelar sig följande:
Jag: – Jag skulle uppskatta om du inte står och hänger på min bil. Det är inte allmän egendom.
Han: – Vadå, så noga är det väl inte?
Hans fru: – Ooooh, är det en Jaguar eller?
Jag: – Nej, det är det inte men det är helt ovidkommande vilket märke bilen har. Jag skulle ändå uppskatta om ni inte klättrar och hänger på den.
Han: – Om du inte vill att folk ska hänga på din bil bör du nog inte parkera på allmän plats.
Jag: – Är du på riktigt eller?
Hans fru: – Om du hänger upp dig på detta är du ju nervsjuk.
Jag: – Men ge upp!!
Jag sätter mig i bilen samtidigt som alla barnen får klättra in från fel håll eftersom de inte på några som helst villkor vill flytta på sig så barnen kommer in från rätt håll i bilen. T som skulle sitta fram kommer inte in i bilen eftersom det är där gubben står, så jag går ur bilen igen och säger till igen.
Jag – Men kan ni flytta er då så hon kommer in i bilen, jag bad er ju att inte hänga på min bil.
Här kommer en hel radänga från både hans fru och honom om hur dum i huvudet jag är. Kommer inte ihåg allt som sägs, men jag svarar i alla fall:
Jag: – Så ni tycker alltså att det är helt ok att man klättrar runt och hänger på andras bilar utan att be om lov?
Han: – Ja?
Jag: – Så om jag sätter mig på din motorhuv så är det helt ok tycker du?
Han: – Ja, varsågod.
Jag är nu så arg så jag tänker utmana honom. Går därför runt och sätter mig på hans motorhuv och han drar då tag i min arm och vrider runt, sliter ner mig på marken och håller kvar hårt.
Jag: – Släpp mig för helvete ditt spån.
Han: – Nej!
Han vägrar att släppa mig och vrider hårdare i min arm. (Har för övrigt snygga blåmärken där nu). I det läget börjar jag bli desperat så jag knuffar bort honom, ganska hårt. (Han ramlar nästan) och går och sätter mig i bilen igen.
Vide det här laget står både han och frun och skriker obscena saker åt mig och barnen och innan vi kommer iväg så kör han in hela armen genom den nervevade rutan på passagerarsidan och ger min dotter fingret samtidigt som han vrålar ”Kolla på den här”. Mogen som jag är slänger jag upp båda mina och vrålar, tack, men jag har två egna. Sedan kör vi där ifrån medan han vrålar att han ska anmäla mig för misshandel. (Jag knuffade ju honom). Mitt svar blev ”Gör det, jag kommer med en motanmälan, du skadade mig först”.
Två saker är säkra:
1. Det var en jäkla tur inte maken var med. Han hade åkt dit för misshandel.
2. Jag vet inte riktigt vad jag gör om jag springer på människorna igen. Risken/chansen är ganska stor.
Mitt agerande kanske inte var det mest genomtänkta, men han bara vägrade flytta sig och jag var tvungen att göra någonting. T var snabb som som en vessla med att hoppa in i bilen i alla fall under tiden av min ”fina” fint. 
